Sov gott min lilla sötnos
Idag har jag varit hos veterinären med min lilla katt Sabrina. Det fanns inget mer att göra för henne, fastän jag så gärna ville att det skulle finnas något. Men hon fick somna in i min famn, i lugn och ro. Sen åkte vi upp till landet och begravde henne bredvid våra andra djur som gått bort. Nu ligger hon hos Buzz och Aiisha, och har det bra igen.
Själv ska jag gråta tills det inte finns några tårar kvar. Jag har förlorat så många nu, på kort tid, och inte hunnit sörja klart innan det är dags för nästa sorg. Nu ska jag sörja min lilla söta underbara Sabrina ordentligt. Jag ska gråta så mycket jag vill och inte låta något hindra min sorg. Sov gott nu min lilla älskling <3
Själv ska jag gråta tills det inte finns några tårar kvar. Jag har förlorat så många nu, på kort tid, och inte hunnit sörja klart innan det är dags för nästa sorg. Nu ska jag sörja min lilla söta underbara Sabrina ordentligt. Jag ska gråta så mycket jag vill och inte låta något hindra min sorg. Sov gott nu min lilla älskling <3
In truth there is pain
Jag har funderat rätt mycket idag. Inte bara idag, min hjärna går på högvarv varje vaken sekund, utan länge, länge. Det är så många minnen, känslor, tankar och funderingar som hela tiden liksom bara ploppar upp i hjärnan. Jag vet tack vare min utbildning mycket om människans försvarsmekanismer, och jag vet också att dessa försvagas mer och mer ju äldre vi blir. (Psykologi och psykiatri är mycket intressanta och spännande ämnen att läsa och fördjupa sig i för övrigt). Att gå i samtalsterapi släpper självklart också fram saker som legat frivilligt eller ofrivilligt förträngt i mitt undermedvetna.
Det är så mycket. Sorg, besvikelse, vrede, hat och äckel. Men också en insikt i att jag som barn och tonåring farit mycket mer illa än jag själv trodde. Detta har självklart satt sina spår. Någon pappa har jag aldrig haft, bara en riktig idiot till styvfarsa, men jag har haft en mamma. I alla fall tills för två år sedan, då hon tog livet av sig på ett fruktansvärt plågsamt sätt. Som barn skyddar man sin förälder till sista blodsdroppen, och skulle aldrig förråda sin mamma genom att berätta något för någon. Inte ens tanken på att min mamma gjorde fel tänktes. Mamma var mamma, och mamma gör inte fel. Men idag då? Det är så mycket jag skulle vilja prata med henne om. Så många varför. Men det går ju inte nu. Nu är hon död, och ingenting i världen kan vrida tillbaka klockan. Får man vara arg på någon som är död, och som jag vet också hade ett rent helvete till liv själv? Detta är så fruktansvärt tungt och svårt att bära på.
Kan man vara ensam fast det finns människor runt omkring en? Ja, det kan man. Jag känner mig så jävla tom, övergiven och ensam så jag vet inte vart jag ska ta vägen. När jag nu sitter här och skriver det här så kommer jag att tänka på en sak. Jag har börjat känna att jag kanske borde ha en blogg till, eller kanske börja en ny. Varför? Jo, jag känner mig väldigt begränsad i den här. Jag vet att många personer som helst hade velat se mig död är här inne och lusläser. Dom lämnar ju som bekant också ofta väldigt trevliga kommentarer. Därför skriver jag heller inte allt det jag vill. Varför bjuda dom på ännu mer att gotta sig åt? Jag vill kunna skriva rätt från hjärtat om så otroligt många saker. Så mycket som jag aldrig avslöjat för någon, så mycket som gör ont, så mycket som måste få komma ut någon gång.
Ett liv i slowmotion
Den deprimerade har tagit sig i kragen för att skriva ett litet inlägg. Ojoj då, att jag orkar, det är ju helt otroligt. Jag förvånar faktiskt mig själv, för här går det inte undan precis. Tvärtom, mitt liv går verkligen i slowmotion just nu. Jag gör bara sånt som jag måste göra, inte ett skit mer. Jag är inne på Facebook två gånger om dan och spelar Mafia Wars, har torskat rätt ordentligt på det, men det är väl också allt jag gör på Facebook. Orkar inte ens svara på mail och andra saker. Jag är rätt och slätt den mest tråkiga människan i världen för tillfället.
Jag känner mig som en jävla snigel. Inget ont om sniglar, dom är jättesöta, men det känns som att jag aldrig kommer någon vart överhuvudtaget. Noll ork, noll energi och noll koll. Hur faan ska detta gå? Alltså, jag har hur mycket grejer som helst som jag måste fixa och ta itu med, men det händer inget. Och berget av "måsten" bara växer och jag kommer aldrig ifatt. Och jag vet att vissa saker kommer att gå åt helvete rent ut sagt på grund av min ständiga frånvaro av energi.
Jag vill så mycket, men kan ju fan inte
Jag känner mig som en jävla snigel. Inget ont om sniglar, dom är jättesöta, men det känns som att jag aldrig kommer någon vart överhuvudtaget. Noll ork, noll energi och noll koll. Hur faan ska detta gå? Alltså, jag har hur mycket grejer som helst som jag måste fixa och ta itu med, men det händer inget. Och berget av "måsten" bara växer och jag kommer aldrig ifatt. Och jag vet att vissa saker kommer att gå åt helvete rent ut sagt på grund av min ständiga frånvaro av energi.
Jag vill så mycket, men kan ju fan inte
Låt mig vila i din famn
Ni tror alla att jag är glad och positiv, det är jag inte. Jag är ledsen och trött. Så fruktansvärt trött. Det är så jobbigt att hela tiden försöka låtsas vara något för att inte göra andra ledsna. Men så här är det. Svart, tungt och outhärdligt svårt.
Vad skönt det hade varit att få känna lugn och frid. Ingen smärta och ingen sorg. Att få vara ett litet ovetandes och oskyldigt barn igen. Att bara få vila.
Vad skönt det hade varit att få känna lugn och frid. Ingen smärta och ingen sorg. Att få vara ett litet ovetandes och oskyldigt barn igen. Att bara få vila.
Så är det bara
För ett par dagar sedan hade jag en diskussion med några personer angående mitt liv. Vi pratade om hur det känns nu, ett år efter att jag flyttat, om hur jag lever och om jag inte snart ska försöka träffa någon ny trevlig kille. Jag sa rätt ut att jag aldrig någonsin mer vill ha en partner, inte på något sätt alls. Det är svårt att förklara varför, när välmenade vänner blir allmänt förvånade och utbrister; "Men Lotta, ska du vara själv resten av ditt liv?" Ja, det ska jag, och jag har inga problem med det. Jag vet också att jag hade bosatt mig i ett kloster om jag inte hade haft mina barn. Även om dom är vuxna så är dom alltid mina barn, och dom kommer att få barn, så jag kan inte bara överge omvärlden även om tanken är mer än lockande. Jag hade trivts som fisken i vattnet i ett kloster.
Efter att jag avslutade mitt sista förhållande i januari, bestämde jag mig för ALDRIG MER. För den erfarenheten fick mig att känna äckel, avsmak och rädsla. Jag skyller inte detta på honom, utan tar helt och hållet på mig skulden själv. Det var mitt val att stanna kvar för länge i det förhållandet. Det var jag själv som intalade mig att det nog skulle bli bättre, det var jag själv som blundade för äckliga vidrigheter och det var jag själv som trodde på alla lögner. Jag kunde ha gått tidigare och besparat mig alla äckelkänslor över att ha varit tillsammans med personen i fråga. (Andra kanske har åsikten att hans beteende och leverne är normalt, men det har inte jag). Hade jag gått tidigare så hade jag antagligen varit som jag alltid varit idag. Men tyvärr så gjorde jag inte det. Och nu är det som det är. Bara tanken på att ens komma en man nära får mig nästan att spy. Så nu fortsätter jag leva i celibat för resten av livet, med förhoppning om att äckelkänslorna någon gång i alla fall bleknar lite.
Jag krymper mer och mer
Igår var jag iväg till Osteoporosmottagningen för att göra min årliga DXA-röntgen (mäter bentätheten i skelettet) för 12:e året i rad. Jag har varit patient där sedan januari 1996. Jag var passagerare i framsätet vid en bilkrock i november 1995 och då gjordes en vanlig slätröntgen av nackkotorna eftersom jag fick en whiplashskada. Man upptäckte då att mina nackkotor var rejält urkalkade (det krävs att närmare 50% av benmassan är borta för att man ska kunna se det på en vanlig röntgen) så jag remitterades dit. Både jag och min dotter har en konstig sjukdom/form av osteoporos som heter Osteogenesis Imperfecta (finns inget svenskt namn) som medför väldigt många frakturer utan något direkt "våld". Med andra ord kan det räcka med att någon kramar om oss lite för hårt för att ett eller flera revben ska spricka eller knäckas.
Här är en bild på en typ av DXA-röntgenapparatur. Och en liten bild som visar vad vi har att vänta oss av framtiden om inget botemedel hittas inom de närmsta åren. Inte särskilt roligt, men ett oundvikligt faktum. Michelle har inte minskat något i längd ännu som tur är. Jag själv däremot var 173 cm lång när jag var 17 år och 170 cm när jag mättes på Osteop.mott. 1996. Igår hade jag krympt ytterligare 1 cm sedan förra året, så nu är jag bara 166 cm lång (kort?). Det känns i ryggen kan jag säga. Och som jag skrivit förut så hjälper inga smärtstillande mediciner längre. Ibland blir jag så trött på den nästan outhärdliga smärtan så jag börjar gråta. Men sen är det bara att bita ihop igen och försöka stå ut.
Sådana här bilder blir det i DXA-röntgen som själv räknar ut densiteten (bentätheten) i varje enskild ryggkota, i höftbenen och i alla andra ben i kroppen. Jag har massor av kopior på mina bilder men kunde inte scanna in dom, så det är nån annan persons bilder. Nu har jag ätit kalcium, D-vitamin och p-piller (istället för östrogenbehandling pga att jag varit för ung för det) i 12 år, samt Optinate i 3 år, men ingenting hjälper. Min läkare har pratat med andra läkare i Uppsala och i Lund vad dom ska "hitta" på för min del. Ett förslag var att jag kanske snart måste börja med anabola steroider! Jaha? Vad svarar man på det liksom? Jag undrar vad det skulle innebära i praktiken. Vad tror ni? Hade ni gått med på det?
Här är en bild på en typ av DXA-röntgenapparatur. Och en liten bild som visar vad vi har att vänta oss av framtiden om inget botemedel hittas inom de närmsta åren. Inte särskilt roligt, men ett oundvikligt faktum. Michelle har inte minskat något i längd ännu som tur är. Jag själv däremot var 173 cm lång när jag var 17 år och 170 cm när jag mättes på Osteop.mott. 1996. Igår hade jag krympt ytterligare 1 cm sedan förra året, så nu är jag bara 166 cm lång (kort?). Det känns i ryggen kan jag säga. Och som jag skrivit förut så hjälper inga smärtstillande mediciner längre. Ibland blir jag så trött på den nästan outhärdliga smärtan så jag börjar gråta. Men sen är det bara att bita ihop igen och försöka stå ut.
Sådana här bilder blir det i DXA-röntgen som själv räknar ut densiteten (bentätheten) i varje enskild ryggkota, i höftbenen och i alla andra ben i kroppen. Jag har massor av kopior på mina bilder men kunde inte scanna in dom, så det är nån annan persons bilder. Nu har jag ätit kalcium, D-vitamin och p-piller (istället för östrogenbehandling pga att jag varit för ung för det) i 12 år, samt Optinate i 3 år, men ingenting hjälper. Min läkare har pratat med andra läkare i Uppsala och i Lund vad dom ska "hitta" på för min del. Ett förslag var att jag kanske snart måste börja med anabola steroider! Jaha? Vad svarar man på det liksom? Jag undrar vad det skulle innebära i praktiken. Vad tror ni? Hade ni gått med på det?
Kriget inom mig
Det pågår ett krig just nu, inom mig, motstridiga känslor som slåss med varandra
jag vill - jag vill inte, vara ensam - vara nära, inga känslor - känna något
tro - tveka, älska - känslokall, ljus - mörker
hopp - förtvivlan, värme - kyla
glädje - sorg
livet?
Vad vill du mig, vad försöker du säga, vill inte förstå vad du menar, lämna mig i fred
ta på mig - rör mig inte, känna dig - rygga bakåt, samtal - tystnad
lojalitet - svek, ärlighet - lögner, skratt - tårar
respekt - äckel, omsorg - egoism
mod - rädsla
döden?
Jag kan inte hitta nyckeln till mitt hjärta någonstans
Vill mycket men orkar så lite
Vad trött jag är på att alltid vara så jävla trött. Jag har verkligen börjat hata detta förlamande tillstånd. Ska det aldrig ta slut, eller vad fan är det som är fel? Jag har så mycket jag vill göra och så många planer, men orkar inte genomföra ens en hundradel av vad jag planerar. Min största och högsta önskan just nu är att ett mirakel eller nåt inträffar, så hela jag fylls av nån energikick som varar i resten av mitt liv. Jag vill ha ork, mycket ork!!! Får väl vända mig till nån homeopat eller nån bra läkare inom kinesisk medicin snart, jag är beredd att göra vad som helst för att slippa den här evighetslånga skiten.
Förutom tröttheten tillkommer ju då också mina kroniska smärttillstånd, vilka jag snart totalflippar över. Jag hatar att jämt ha så förbannat ont i hela jävla fucking kroppen. Jag går snart och lägger mig på Smärtmottagningens väntrumsgolv och skriker och sparkar som en liten unge. Står inte ut längre! Ska jag behöva bli morfinist eller? Ingen medicin som är svagare än rent morfin hjälper ju längre. Det kanske finns nån operation där man kan skära av eller blockera vissa nervbanor för att slippa smärtorna? Ska faktiskt kolla upp den saken med min läkare vid nästa besök.
Förutom allt vardagligt som tvätt, städning, disk, handla, laga mat, sköta hunden och katterna osv, vilket jag knappt orkar, så skulle jag vilja orka så mycket mer och annat. Eftersom jag knapphändigt fixar det vardagliga så gäller det att välja ut och prioritera det allra viktigaste för dagen. I första hand kommer mina barn, djuren och jag själv så klart. Sen får allt annat utföras när tid och ork finns. Och när det väl finns, några gånger i veckan typ, så är jag helt jävla slut efteråt och skulle inte tacka nej till en längre tids vistelse på ett vilohem. Jag tycker ta mig fan att mitt liv totalsuger! Åååå, jag blir galen snart!
Usch, nu tycker jag själv att jag är riktigt jävla gnällig och tråkig. Men sådan är min faktiska verklighet. Min stora fråga och undran är självklart om det kommer att fortsätta så här? I så fall finns det ju ingen mening med någonting. Vad sjutton är det för mening att leva ett sådant liv? Är det något slags test från "högre makter" för att se vad jag kan klara av och stå ut med? Eller är det bara - vadå liksom? Oavsett vad eller vilket så orkar jag faktiskt inte ha det så här vareviga dag längre.
Jag har livslust - men ingen livsork. Jag har mod, resurser, förmågor och styrka - men ingen livskraft.
Jag vill så otroligt mycket - men orkar så fruktansvärt lite.
Saknar min lilla Aiisha
Jag vaknade med värsta huvudvärken i morse och kände mig allmänt dassig, tror jag håller på att bli sjuk. När jag sedan satt och läste min GP och drack kaffe i vanlig ordning fick jag bara helt plötsligt lilla Aiisha i huvudet. Minnet av henne bara ploppade upp från ingenstans, och jag blev plötsligt så himla ledsen och sorgsen. Eftersom jag hade min dagbok bredvid mig så tittade jag lite i den för att se vad jag skrivit den dagen hon dog. Jag är glad över att jag har mina dagböcker, för jag har mitt liv dokumenterat ungefär 23 år tillbaka i tiden, för man minns inte alltid så korrekt som man själv tror. Då är det absolut ovärderligt att kunna bläddra och verkligen kontrollera viktiga händelser i sitt förflutna.
Jag älskar det här kortet. Här är lilla Aiisha inte många veckor gammal. Det är taget när vi var och hälsade på henne och hennes syster Amiina där dom föddes. Dessa bedårande systrar bestämde jag mig för att köpa redan när dom bara var ca 4-5 v. gamla. Vi hälsade på dom några gånger under deras uppväxt innan dom slutligen flyttade hem till oss.
Jag minns hur lycklig jag var när jag höll henne i min famn. Hennes underbara mjuka svarta päls, hennes svarta ögon och de svarta små läpparna :) Jag älskade dom dunbollarna vid första ögonkastet, dom fick mitt hjärta att smälta. Lilla Amiina finns fortfarande kvar hos mig och jag älskar henne så otroligt mycket. Men Aiisha finns inte längre, och tomheten efter henne går helt enkelt inte att fylla. Jag saknar henne fruktansvärt mycket och gråter när jag tänker på vad som hände med henne. Jag önskar så att jag hade henne kvar hos mig.
Jag vet att dom skyldiga får sitt straff så småningom, även om tanken på det varken lindrar min sorg eller min längtan efter henne, för personer som kan utföra en sådan grym handling är gravt störda och kommer att uppmärksammas.
Finns det överhuvudtaget någon hjärnverksamhet när man är kapabel att sparka en liten katt sönder och samman? Detta är något jag alltid kommer att fundera över. Lördagen den 12:e maj 2007 tog två idioter sig friheten att sparka sönder min lilla kisse. Alla hennes fyra ben var av, hur många inre organ som var söndriga vet jag inte, och det var inte nödvändigt att veta heller. Eftersom hon var i så djup chock av smärta och inte längre medveten om omvärlden så fick hon snabbast möjligt somna in i mina armar akut på Blå Stärnan. Det fanns inget att göra och det mest humana var att låta henne slippa den här världen så fort det bara gick. Jag grät och grät, och jag gråter nu när jag skriver. Jag ville helst inte släppa henne ur min famn, jag höll henne tätt intill mig insvept i en mjuk filt ända upp till landet, där vi begravde henne bredvid våran hund Buzz. Hon dog dagen innan hon skulle bli 8 månader gammal.
Jag tror aldrig att jag kommer över förlusten av dig min lilla älskling. Minnet av dig och kärleken till dig Aiisha, bär jag med mig i mitt hjärta för resten av mitt liv. Jag önskar så att du hade legat hoprullad i mitt knä nu.
Jag älskar det här kortet. Här är lilla Aiisha inte många veckor gammal. Det är taget när vi var och hälsade på henne och hennes syster Amiina där dom föddes. Dessa bedårande systrar bestämde jag mig för att köpa redan när dom bara var ca 4-5 v. gamla. Vi hälsade på dom några gånger under deras uppväxt innan dom slutligen flyttade hem till oss.
Jag minns hur lycklig jag var när jag höll henne i min famn. Hennes underbara mjuka svarta päls, hennes svarta ögon och de svarta små läpparna :) Jag älskade dom dunbollarna vid första ögonkastet, dom fick mitt hjärta att smälta. Lilla Amiina finns fortfarande kvar hos mig och jag älskar henne så otroligt mycket. Men Aiisha finns inte längre, och tomheten efter henne går helt enkelt inte att fylla. Jag saknar henne fruktansvärt mycket och gråter när jag tänker på vad som hände med henne. Jag önskar så att jag hade henne kvar hos mig.
Jag vet att dom skyldiga får sitt straff så småningom, även om tanken på det varken lindrar min sorg eller min längtan efter henne, för personer som kan utföra en sådan grym handling är gravt störda och kommer att uppmärksammas.
Finns det överhuvudtaget någon hjärnverksamhet när man är kapabel att sparka en liten katt sönder och samman? Detta är något jag alltid kommer att fundera över. Lördagen den 12:e maj 2007 tog två idioter sig friheten att sparka sönder min lilla kisse. Alla hennes fyra ben var av, hur många inre organ som var söndriga vet jag inte, och det var inte nödvändigt att veta heller. Eftersom hon var i så djup chock av smärta och inte längre medveten om omvärlden så fick hon snabbast möjligt somna in i mina armar akut på Blå Stärnan. Det fanns inget att göra och det mest humana var att låta henne slippa den här världen så fort det bara gick. Jag grät och grät, och jag gråter nu när jag skriver. Jag ville helst inte släppa henne ur min famn, jag höll henne tätt intill mig insvept i en mjuk filt ända upp till landet, där vi begravde henne bredvid våran hund Buzz. Hon dog dagen innan hon skulle bli 8 månader gammal.
Jag tror aldrig att jag kommer över förlusten av dig min lilla älskling. Minnet av dig och kärleken till dig Aiisha, bär jag med mig i mitt hjärta för resten av mitt liv. Jag önskar så att du hade legat hoprullad i mitt knä nu.
Djup svart depression
Nu har jag trillat ner riktigt djupt i det bottenlösa och svarta hålet igen. I hålet där man bara känner ångest, rädsla, olust, smärta, ensamhet, förtvivlan, meningslöshet, sorg och en obeskrivlig känsla av att aldrig mera bli glad. Bara gråt och gråt och tårar som aldrig vill sluta rinna. Jag känner mig helt otröstlig och fruktansvärt ensam.
Jag vet innerst inne varför jag känner så här. Det har liksom smygit sig på de sista dagarna och slagit till med full kraft idag. Anledningen är självklart att det i morgon är 2 år sedan min mamma dog. Det känns som om det bara var några månader sedan det hände och jag har inte sörjt färdigt ännu.
På rättsmedicins papper står det att det är den 4:e oktober 2006 som är dödsdagen, men det stämmer inte. Den 4:e hittades hennes kropp, och det är en helt annan sak. Obduktionen visade att hon hade varit död i ca 3 dygn. Jag vet att hon tog sitt liv den 1:e. Jag vet till och med klockslag, 22.40, eftersom jag upplevde en väldigt konstig sak just då.
I morgon kväll tänder jag och mina barn ljus för vår älskade mamma och mormor och tänker på alla fina minnen vi har. Det gör ont att tänka på dig mamma. Det gör ont att sakna dig. Det gör ont att vi aldrig pratade klart. Men det gör inte ont att minnas allt fint och att älska dig. Min lilla Mamma.
Jag vet innerst inne varför jag känner så här. Det har liksom smygit sig på de sista dagarna och slagit till med full kraft idag. Anledningen är självklart att det i morgon är 2 år sedan min mamma dog. Det känns som om det bara var några månader sedan det hände och jag har inte sörjt färdigt ännu.
På rättsmedicins papper står det att det är den 4:e oktober 2006 som är dödsdagen, men det stämmer inte. Den 4:e hittades hennes kropp, och det är en helt annan sak. Obduktionen visade att hon hade varit död i ca 3 dygn. Jag vet att hon tog sitt liv den 1:e. Jag vet till och med klockslag, 22.40, eftersom jag upplevde en väldigt konstig sak just då.
I morgon kväll tänder jag och mina barn ljus för vår älskade mamma och mormor och tänker på alla fina minnen vi har. Det gör ont att tänka på dig mamma. Det gör ont att sakna dig. Det gör ont att vi aldrig pratade klart. Men det gör inte ont att minnas allt fint och att älska dig. Min lilla Mamma.
En ledsam kväll
Igår satte jag mig för att sätta ihop Carmens halsband. Valde en stark halsbandstråd och fick ihop allt jättesnyggt. Men när jag skulle sätta på den avslutande "knutgömman", som kommer innan den sista låsdelen, då gick givetvis trådfaan av när jag klämde ihop den lilla silvergrejen. Pärlorna rullade över hela bordet...gaahaaa! Men det är bara att börja om igen, fast idag tar jag en tunn fiskelina istället. Idag ska halsbandet bli färdigt till varje pris, enveten som jag är.
21.00 igår sändes dokumentärfilmen Mitt huvud är en torktumlare på SVT1. Jag hade sett fram emot att se den i flera dagar. Den handlade om personer som först i vuxen ålder hade fått sina diagnoser på ADHD. Men efter 20 minuter fick jag stänga av den. Jag blev så otroligt ledsen och klarade inte av att titta. Den rörde upp så många känslor av sorg, vanmakt, besvikelse och minnen. Eftersom min son fick sin diagnos redan som liten (som om det skulle ha förbättrat hans situation) har jag stor erfarenhet med både barn, tonåringar och vuxna med ADHD. Jag vet också vilket helvete det är för alla som har den här diagnosen (eller som inte fått den) och hur misstrodda, missförstådda, felbehandlade, olyckliga och utanför dom flesta känner sig. Även som förälder till ett barn med ADHD mår man fruktansvärt dåligt, då det är ett heltidsjobb bara med att slåss för sitt barns rättigheter. Jag tänkte också på alla dom med sjukdomen som inte har något anhörigstöd alls och hur illa dom har farit under sina liv.
Jag bröt ihop fullständigt. Det har kännts som jag stångats mot en betongvägg i snart 20 år för min sons självklara rätt till stöd och hjälp, och jag gör det fortfarande varje dag. Ingen som inte varit i samma situation kan aldrig förstå den oerhörda smärtan det medför att se sitt eget barn må så fruktansvärt dåligt. Jag hoppas innerligt att förståelsen för denna sjukdom ökar ute i samhället, för många av dom som jobbar inom detta område har ofta själva inte en aning om hur det egentligen är, och kompetensen är i de allra flesta fall rent av bedrövlig.
Sorg, smärta, vanmakt, misstro, oro, besvikelse och brännande tårar
21.00 igår sändes dokumentärfilmen Mitt huvud är en torktumlare på SVT1. Jag hade sett fram emot att se den i flera dagar. Den handlade om personer som först i vuxen ålder hade fått sina diagnoser på ADHD. Men efter 20 minuter fick jag stänga av den. Jag blev så otroligt ledsen och klarade inte av att titta. Den rörde upp så många känslor av sorg, vanmakt, besvikelse och minnen. Eftersom min son fick sin diagnos redan som liten (som om det skulle ha förbättrat hans situation) har jag stor erfarenhet med både barn, tonåringar och vuxna med ADHD. Jag vet också vilket helvete det är för alla som har den här diagnosen (eller som inte fått den) och hur misstrodda, missförstådda, felbehandlade, olyckliga och utanför dom flesta känner sig. Även som förälder till ett barn med ADHD mår man fruktansvärt dåligt, då det är ett heltidsjobb bara med att slåss för sitt barns rättigheter. Jag tänkte också på alla dom med sjukdomen som inte har något anhörigstöd alls och hur illa dom har farit under sina liv.
Jag bröt ihop fullständigt. Det har kännts som jag stångats mot en betongvägg i snart 20 år för min sons självklara rätt till stöd och hjälp, och jag gör det fortfarande varje dag. Ingen som inte varit i samma situation kan aldrig förstå den oerhörda smärtan det medför att se sitt eget barn må så fruktansvärt dåligt. Jag hoppas innerligt att förståelsen för denna sjukdom ökar ute i samhället, för många av dom som jobbar inom detta område har ofta själva inte en aning om hur det egentligen är, och kompetensen är i de allra flesta fall rent av bedrövlig.
Sorg, smärta, vanmakt, misstro, oro, besvikelse och brännande tårar
Min bön
Ikväll BER jag min GUD och alla andra Gudar som finns om STYRKA att INTE GÖRA NÅGOT DUMT. Det är SÅ frestande så jag tror inte att någon någonsin kan förstå hur SVÅRT DET ÄR ATT LÅTA BLI. Jag BER också om att den dagen ALDRIG kommer, då jag inte längre kan hålla mig.
Måndag
Idag har jag varit hos min nya läkare. Var lite nervös innan jag kom dit för jag visste inte hur hon skulle vara. Men det gick bara fint. Hon var hur gullig och snäll som helst. Lika go och förstående som läkaren jag hade innan. Hon skulle påbörja läkarutlåtandet till förtidspensionen ihop med min kurator och samtalsterapeut. Jag fick en höjning av vissa mediciner för att få bättre effekt på depressionen och ångesten. Hon ville att jag skulle lägga in mig några veckor på sjukhus tills vi ser om det blir något resultat, men jag vill inte ligga inne fast jag mår skitdåligt. Jag har det bättre hemma.
Sen såg jag nyss att jag hade fått en kommentar på mitt förra inlägg "Sorg" som givetvis kom från ännu en "anonym".
Anonym skriver bla att jag: är en jävligt dålig mamma och att jag är en cp-kärring som borde ta livet av mig, samt att min dotter inte ska behöva krama mig och inte heller behöva läsa i min blogg hur dåligt jag mår.
För det första vet min dotter redan att jag mår dåligt, det märker hon nog till vardags, sen var det hennes ide´att jag skulle börja skriva blogg för att få "ur mig lite". Och det hjälper faktiskt lite grann, till bådas vår glädje! Men varför skulle inte min dotter få krama om mig? Och båda mina barn får och har alltid fått hur många kramar som helst, för jag älskar mina barn mest på jorden. För det andra hoppas jag att du inte har egna barn! Vet du varför? Jo, för när man som en vuxen människa uppmanar en annan människa att ta livet av sig, då är man en väldigt dålig förebild för sina barn. Alltså totalt empatilös, fördomsfull och jävligt elak. Att ha dig som mamma eller pappa är nog ingen större glädje.
Sen såg jag nyss att jag hade fått en kommentar på mitt förra inlägg "Sorg" som givetvis kom från ännu en "anonym".
Anonym skriver bla att jag: är en jävligt dålig mamma och att jag är en cp-kärring som borde ta livet av mig, samt att min dotter inte ska behöva krama mig och inte heller behöva läsa i min blogg hur dåligt jag mår.
För det första vet min dotter redan att jag mår dåligt, det märker hon nog till vardags, sen var det hennes ide´att jag skulle börja skriva blogg för att få "ur mig lite". Och det hjälper faktiskt lite grann, till bådas vår glädje! Men varför skulle inte min dotter få krama om mig? Och båda mina barn får och har alltid fått hur många kramar som helst, för jag älskar mina barn mest på jorden. För det andra hoppas jag att du inte har egna barn! Vet du varför? Jo, för när man som en vuxen människa uppmanar en annan människa att ta livet av sig, då är man en väldigt dålig förebild för sina barn. Alltså totalt empatilös, fördomsfull och jävligt elak. Att ha dig som mamma eller pappa är nog ingen större glädje.
Sorg
Jag har så mycket obearbetad sorg inom mig så det känns som om jag ska explodera i miljoner bitar. Det har hänt så många hemska saker i mitt liv de senaste åren, det ena tätt följt av det andra, så jag inte har hunnit sörja klart en sak innan nästa tragedi inträffat. Det känns så svårt just nu. Varje morgon när jag vaknar försöker jag tänka att detta är en ny underbar dag som jag ska försöka göra det bästa av. Men det slår aldrig fel. Någon gång under dagen dyker det alltid upp någonting som påminner mig om något jag är ledsen för. När jag skrev inlägget om min älskade Aiisha igår fm, så blev jag jätteledsen och grät hur mycket som helst. Jobbigt, men samtidigt skönt att få gråta ut ordentligt över förlusten av henne. Min underbara fina lilla Aiisha. Jag hoppas och ber om att någon gång få slippa den här eviga tunga känslan av sorg, som värker så i själen och som gör så ont.
Jag önskar så att det fanns någon som bara kunde hålla om mig tills det slutar göra så ont
Jag önskar så att det fanns någon som bara kunde hålla om mig tills det slutar göra så ont
Aiisha
Aiisha och Amiina, mina älskade och underbara sötnosar, systrar ur samma kull
Det här underbara syskonparet var mina högt älskade små pumor. Dom blev inte större än så här, utan såg ut som 6 månader gamla kattungar som vuxna. Varje morgon skulle båda två ligga i mitt knä när jag drack kaffe och läste GP. Det var så himla mysigt att dom ville ligga så, för att gosa med mig och min morgonrock och med varandra. Dom gjorde allt ihop och var så tighta. Jag var så lycklig när jag hade köpt dom och äntligen fick ta dom med hem. Tyvärr finns bara Amiina kvar idag, Aiisha hann bara bli 8 månader gammal.
Där vi bodde förut kunde katterna vara ute runt huset, bara gräsmattor och ingen trafik, och ytterdörren var i markplan. I maj förra året satt jag på trappsteget utanför dörren och drack kaffe, när jag helt plötsligt får se Aiisha komma liksom ålandes som en säl runt husknuten. Hon stod inte på benen utan hasade sig liksom fram på magen. Jag fattade på en gång att något var fruktansvärt fel och fick panik. Det blev Blå Stjärnan direkt, benen var av, inre organ var söndriga och i blicken var hon redan borta. Veterinären sa att det inte fanns något att göra, Aiisha var nästan redan död av bara chocken och med tanke på dom omfattande fysiska skadorna fanns det ingen tvekan. Hon var okontaktbar och blicken i hennes ögon kommer att följa mig i resten av mitt liv. Vi behövde inte vänta, Aiisha fick somna in med en gång. Jag grät och grät något så fruktansvärt.
Vi undrade vad Aiisha kunde ha råkat ut för. Veterinären tyckte inte hennes skador liknade de som uppstår när en katt blir på/överkörd av en bil, moppe, cykel eller liknande. Skadorna var på för många ställen på samma gång. Vi åkte direkt upp till landet och begravde henne bredvid Buzz. Väl hemma börjar barn i olika åldrar, samt även några småbarnsföräldrar, fråga oss hur det gick för den lilla katten som blev sparkad häromdagen. Va!!?? Ryktet om att Aiisha nu var död gjorde många barn på gården väldigt ledsna och upprörda. Flera av dom hade sett vilka som hade sparkat katten. Det var två bröder i 8-11 årsåldern, söner till en kvinna boende på gården, tillika en av dom som tillhör den sk lilla klicken med as som förpestat vårt liv i 5 år. Efter många samtal med barn och vuxna fanns det till slut inget tvivel om saken. Det var dom två bröderna som låg bakom detta.
Jag försökte vid ett tillfälle prata med pojkarna, väldigt lugnt och sansat med tanke på deras hemförhållande, men det gick inte så bra, dom reagerade som barn gör. Först skyllde dom på varandra, sen på någon annan, sen nekade dom, sen började den äldste gråta och beklaga sig över att alla i skolan var dumma mot honom. Det gick inte att prata med dom, förmodligen (förhoppningsvis) hade dom ändå dåligt samvete över sin handling, och som när barn mår dåligt och är skyldiga till något oerhört dumt halkar pratet in på allt annat än vad saken gällde. Jag gick därifrån då jag förstod att det var lönlöst att vädja till deras samvete.
Men hur deras mamma betedde sig efter den här händelsen, ihop med några andra, går inte att beskriva. Dels kan jag inte med tanke på vissa personer, och dels orkar jag inte. Hon är den mest korkade förälder jag någonsin stött på i mitt liv. Gå till motattack som en galning och oskyldigförklara sina barn, trots att hon mycket väl var medveten om att dom hade gjort det. Istället för att kraftigt reagera på en sådan händelse som tydligt pekar på att barnen är i snabbt behov av hjälp på många plan. Har hon aldrig hört talas om att det är ett tecken på att någonting är väldigt fel? Jo, säkert, men nu gällde det ju våran äckliga kattjävel så det spelade tydligen ingen roll.
Det den mamman (Q) gjorde, sa och drog igång var helt ofattbart! Hon kan vara väldigt glad idag att vi har flyttat, eftersom hon kämpade till 150% för att provocera mig och få mig att göra något dumt. Hon ville det? Hallå eller, hur står det till i vissa hjärnor egentligen. Hon kan vara glad över att en viss person fick bära mig från platsen när hon höll på som värst. Och det var nog tur det, för annars tror jag att jag hade gjort mig väldigt olycklig. Fy faan säger jag bara över hur en del människor kan bära sig åt. Jag hatar Q och kommer alltid att göra det.
Helgens planer
Jag längtar till landet! Vill inte sitta här och vara ledsen mer. Åker upp i morgon kväll och tillbaka sent på lördag. Det blir Michelle, Carmen, Nina, Sigge, Freja och jag. Hoppas Bjarne kommer upp och grillar med oss på lördagen. Han skulle ha kommit på en fika idag, men var på Sahlgrenska och hann inte. Hade varit hur kul som helst om han kunde komma, gärna med några andra "hökar" :) Den sure granngubben får väl dåndimpen när massor av bikers med HD mullrar in.
Han brukar ju se helt skräckslagen ut när Sigge kommer ensam med en hoj ju.
Eventuellt stannar jag kvar ensam med Freja några dagar till. Behöver lugnet och den underbara tystnaden. Blir det fint väder går vi till stranden och badar, blir det sämre myser vi inomhus med böcker, alla tidningar jag inte hunnit läsa och laptopen förstås. Långa promenader i skogen (så man kanske hittar några förbaskade kantareller till Michelle) för att plocka blåbär. Strykande åtgång på dom. Plockar till Jimmy också som han kan frysa in. Det är nåt ämne (minns inte vad det heter, lycopin kanske?) i blåbär som är väldigt bra att få i sig. Ca 1 dl om dagen är lagom mängd.
Jag vill inte gråta mer, jag vill inte vara ledsen mer, jag orkar inte mer.
Därför vill jag vara på landet, nära den gulliga hästen Sabina (som Freja slickar på mulen), nära ekorren som bor i våran stora ek, nära alla söta får och lamm och alla andra söta goa djur runt omkring.
Finns det någon plats på jorden som jag blir lyckligare av att vara på, så är det där.
Han brukar ju se helt skräckslagen ut när Sigge kommer ensam med en hoj ju.
Eventuellt stannar jag kvar ensam med Freja några dagar till. Behöver lugnet och den underbara tystnaden. Blir det fint väder går vi till stranden och badar, blir det sämre myser vi inomhus med böcker, alla tidningar jag inte hunnit läsa och laptopen förstås. Långa promenader i skogen (så man kanske hittar några förbaskade kantareller till Michelle) för att plocka blåbär. Strykande åtgång på dom. Plockar till Jimmy också som han kan frysa in. Det är nåt ämne (minns inte vad det heter, lycopin kanske?) i blåbär som är väldigt bra att få i sig. Ca 1 dl om dagen är lagom mängd.
Jag vill inte gråta mer, jag vill inte vara ledsen mer, jag orkar inte mer.
Därför vill jag vara på landet, nära den gulliga hästen Sabina (som Freja slickar på mulen), nära ekorren som bor i våran stora ek, nära alla söta får och lamm och alla andra söta goa djur runt omkring.
Finns det någon plats på jorden som jag blir lyckligare av att vara på, så är det där.
Ångesthelvete och jävla sjukdomar
Som en blixt från en klar himmel, slår den bara till. Helvete också!!! Blir så ledsen. Äter ju ångestdämpande mediciner morgon och kväll, samt extra vid behov. Försöker hålla ångesten i schack så länge det går utan att ta extra, men några gånger i veckan blir det. Men nyss, bara bang, kan knappt andas, pulsen uppe i över 180... Nu har den extra Xanoren verkat lite och pulsen börjar sjunka igen. Jag hatar att ha det så här jämt och ständigt. Men svimmade inte av denna gången heller. Det var ett tag sedan nu. Peppar, peppar ta i trä.
Jag har gjort alla möjliga undersökningar för att hitta anledningen till att jag ibland svimmar, och ibland blir medvetslös när jag får jättemycket ångest eller panikångest. EEG för att kolla eventuell ep, datortomografi och kontraströntgen av hjärnan (mysigt när den varma kontrastvätskan sprutas in, hehe), men det finns inget som kan förklara saken. Läkarna trodde att jag eventuellt kunde ha fått en blödning eller nåt annat som orsakar medvetandeförluster efter att jag ramlade in i ett hörn med pannan (när jag blev medvetslös stående), men jag fick bara hjärnskakning och en till whiplashskada. Jag är glad att jag inte bröt nacken. Men 3-4 revben gick av, men det är jag van vid. Dom bryts ju så ofta ändå pga min konstiga ostegenis imperfecta (en slags osteoporossjukdom/benskörhet) som upptäcktes 1995 efter en bilkrock när jag fick min första whiplash. Tror jag är uppe i närmare 60 revbensfrakturer nu.
Det var tur att benskörheten upptäcktes såpass tidigt ändå, så man vet vad man bör och inte bör göra. Då fick jag ju också en förklaring på varför jag haft så ont i ryggen sedan min första graviditet 1985. Då, när jag var 17 år, var jag 173 lång, men när jag fyllde 36 var jag 167 cm. 6 cm låter lite, men med tanke på att det är ryggkotorna som tryckts ihop så är det ganska mycket. Har ätit Tiparol / Tramadol ihop med panodil i 13 år nu, men det hjälper inte längre. Man blir ju immun mot smärtstillande. Min läkare som har hand om det tycker att jag ska trycka i mig 6-8 om dagen + 8 panodil, men det vill inte jag ta. Jag håller mig till max 4/dag. Men nu har jag fått Lyrica också sen ett år tillbaka. Det är en medicin mot partiell epilepsi i första hand, men hjälper även vid generaliserat ångestsyndrom och långvarig neuropatisk smärta vilket jag har, den förstärker och hjälper de mediciner jag redan har mot det. Eller hjälpte ett litet tag i alla fall.
Sen har vi ju även den "kroniska" depressionen, för vilken jag provat nästan allt på marknaden. Nu är det Cymbalta sedan 2 år tillbaka. Min diagnos på den är: Djup depression med passiv dödslängtan. Och ja, helt ärligt, det håller jag med om. Varför ljuga om det. Har snittat handlederna ordentligt en gång, men blev hittad. Jag ber mina barn så innerligt om förlåtelse för det och jag har lovat dom att aldrig ta livet av mig. Men det är ett svårt löfte att hålla. Men har jag lovat något så står jag fast vid det, och bryter aldrig ett löfte. Men jag ljuger om jag säger att jag aldrig funderar på det, för det gör jag, ofta.
På detta har vi de återkommande halvårskontrollerna för att se så att cancern inte har kommit tillbaka. Och lite andra mediciner för lite smått och gott. Jag är så jävla trött nu på all skit!!! Helvetes jävla skit!
Ursäkta att jag svurit så mycket i detta inlägg, men det hjälpte lite faktiskt :) Faaaaaaan!!!
Jag har gjort alla möjliga undersökningar för att hitta anledningen till att jag ibland svimmar, och ibland blir medvetslös när jag får jättemycket ångest eller panikångest. EEG för att kolla eventuell ep, datortomografi och kontraströntgen av hjärnan (mysigt när den varma kontrastvätskan sprutas in, hehe), men det finns inget som kan förklara saken. Läkarna trodde att jag eventuellt kunde ha fått en blödning eller nåt annat som orsakar medvetandeförluster efter att jag ramlade in i ett hörn med pannan (när jag blev medvetslös stående), men jag fick bara hjärnskakning och en till whiplashskada. Jag är glad att jag inte bröt nacken. Men 3-4 revben gick av, men det är jag van vid. Dom bryts ju så ofta ändå pga min konstiga ostegenis imperfecta (en slags osteoporossjukdom/benskörhet) som upptäcktes 1995 efter en bilkrock när jag fick min första whiplash. Tror jag är uppe i närmare 60 revbensfrakturer nu.
Det var tur att benskörheten upptäcktes såpass tidigt ändå, så man vet vad man bör och inte bör göra. Då fick jag ju också en förklaring på varför jag haft så ont i ryggen sedan min första graviditet 1985. Då, när jag var 17 år, var jag 173 lång, men när jag fyllde 36 var jag 167 cm. 6 cm låter lite, men med tanke på att det är ryggkotorna som tryckts ihop så är det ganska mycket. Har ätit Tiparol / Tramadol ihop med panodil i 13 år nu, men det hjälper inte längre. Man blir ju immun mot smärtstillande. Min läkare som har hand om det tycker att jag ska trycka i mig 6-8 om dagen + 8 panodil, men det vill inte jag ta. Jag håller mig till max 4/dag. Men nu har jag fått Lyrica också sen ett år tillbaka. Det är en medicin mot partiell epilepsi i första hand, men hjälper även vid generaliserat ångestsyndrom och långvarig neuropatisk smärta vilket jag har, den förstärker och hjälper de mediciner jag redan har mot det. Eller hjälpte ett litet tag i alla fall.
Sen har vi ju även den "kroniska" depressionen, för vilken jag provat nästan allt på marknaden. Nu är det Cymbalta sedan 2 år tillbaka. Min diagnos på den är: Djup depression med passiv dödslängtan. Och ja, helt ärligt, det håller jag med om. Varför ljuga om det. Har snittat handlederna ordentligt en gång, men blev hittad. Jag ber mina barn så innerligt om förlåtelse för det och jag har lovat dom att aldrig ta livet av mig. Men det är ett svårt löfte att hålla. Men har jag lovat något så står jag fast vid det, och bryter aldrig ett löfte. Men jag ljuger om jag säger att jag aldrig funderar på det, för det gör jag, ofta.
På detta har vi de återkommande halvårskontrollerna för att se så att cancern inte har kommit tillbaka. Och lite andra mediciner för lite smått och gott. Jag är så jävla trött nu på all skit!!! Helvetes jävla skit!
Ursäkta att jag svurit så mycket i detta inlägg, men det hjälpte lite faktiskt :) Faaaaaaan!!!
Klostret nästa
Jag är inte så ofta online på internet, jag använder ytterst sällan msn, men jag bloggar och är medlem på några sidor, Jag loggar in lite då och då, max en timme/dag, men vissa dagar inte alls. Har "pratat" med mängder av jättetrevliga killar det sista halvåret på de sidor jag är medlem på. Alla är speciella på sitt sätt, charmiga, roliga, intressanta, förstående, gulliga, påhittiga, fina, vackra, snygga...
Men så fort samtalen halkar in på om jag vill ses (dejt, fika, promenad), prata på msn, följa med på nån kul grej eller något annat, så backar jag direkt. Jag fattar inte vad det är med mig. En oskyldig fika liksom...hur farligt kan det vara?
Min hjärna säger; nejmen gud vad roligt att sitta och prata lite över en fika, men min kropp säger; nej, nej, nej!!!
Får värsta ångesten och hjärtat slår som en jävla stånghammare. Är det nåt allvarligt fel på mig eller? Jag har aldrig varit så skygg (är nog rätta ordet) förut. Jag vet att man kan bli sådan om man blivit väldigt sårad och lurad innan och jag förstår att man måste "läka ihop" innan man kan gå vidare. Självklart ska man aldrig rusa in i något.
Men tänk om det fortsätter så här, år efter år? Vad gör jag då? Jag vet att någon av alla dessa fina killar mycket väl skulle kunna vara mitt livs kärlek, som jag kanske går miste om bara för att tiden går och för att jag inte tar några chanser. Sen är jag väldigt skeptisk till att träffa folk från nätet. Har gjort det en gång och det gick ju minst sagt åt helvete. Vill inte träffa nån 24/7-uppkopplad nätraggare som speeddejtar tjejer. Jag får kanske helt enkelt göra som jag alltid gjort tidigare i mitt liv, bara låta tiden ha sin gilla gång och träffa den rätte på vanligt sätt. Tills dess fortsätter jag mitt liv som nunna.
Men så fort samtalen halkar in på om jag vill ses (dejt, fika, promenad), prata på msn, följa med på nån kul grej eller något annat, så backar jag direkt. Jag fattar inte vad det är med mig. En oskyldig fika liksom...hur farligt kan det vara?
Min hjärna säger; nejmen gud vad roligt att sitta och prata lite över en fika, men min kropp säger; nej, nej, nej!!!
Får värsta ångesten och hjärtat slår som en jävla stånghammare. Är det nåt allvarligt fel på mig eller? Jag har aldrig varit så skygg (är nog rätta ordet) förut. Jag vet att man kan bli sådan om man blivit väldigt sårad och lurad innan och jag förstår att man måste "läka ihop" innan man kan gå vidare. Självklart ska man aldrig rusa in i något.
Men tänk om det fortsätter så här, år efter år? Vad gör jag då? Jag vet att någon av alla dessa fina killar mycket väl skulle kunna vara mitt livs kärlek, som jag kanske går miste om bara för att tiden går och för att jag inte tar några chanser. Sen är jag väldigt skeptisk till att träffa folk från nätet. Har gjort det en gång och det gick ju minst sagt åt helvete. Vill inte träffa nån 24/7-uppkopplad nätraggare som speeddejtar tjejer. Jag får kanske helt enkelt göra som jag alltid gjort tidigare i mitt liv, bara låta tiden ha sin gilla gång och träffa den rätte på vanligt sätt. Tills dess fortsätter jag mitt liv som nunna.
So sad
Dom sista åren har jag lärt mig att säga ifrån. Det är inte okey att säga vad som helst till mig eller göra vad som helst mot mig. Jag rycker inte bara på axlarna längre och förlåter allt och alla. Jag är inte "lilla snälla Lotta" längre som man kan behandla hur som helst. Numera behandlar jag bara dom som själva är trevliga, snälla och respektfulla på samma sätt tillbaka. Jag behandlar andra som dom behandlar mig med andra ord. Egentligen bär det mig emot innerst inne eftersom jag inte är en sådan person. Men jag har förstått att det är det enda sättet att vara på för att inte gå under.
Ljug för mig, lura mig, förlöjliga mig, bedra mig, håna mig, hota mig, svik mig....och du existerar inte längre.
Ljug för mig, lura mig, förlöjliga mig, bedra mig, håna mig, hota mig, svik mig....och du existerar inte längre.
Till min mamma
Jag älskade dig Mamma, mest av allt på jorden. Vi hade en sån otroligt bra kontakt och kunde prata om allt. Det gjorde vi också, minst 2 ggr om dagen tills våren 2004, då du svek mig så grovt. Varför mamma? Hur kunde du gå på en viss persons skitsnack? Du var mycket intelligentare än så. Ändå gjorde du det. Jag försökte länge hålla hemligt för Jimmy att du och två andra personer anmälde mig anonymt till socialtjänsten i december 2003, vilket fick motsatt effekt för Jimmy. Han skulle fylla 18 i januari och bli myndig då, och då skulle ha ta alla beslut själv. Ni fick det i anmälan att låta som om jag hade för avsikt att spärra in mitt eget barn på ett mentalsjukhus. Men herregud, så fungerar det inte nu för tiden. Vi ville att Jimmy skulle få hjälp och stöd i sin sjukdom i form av någon vettig sysselsättning och någon annan slags form av samtalsstöd än det han redan hade. Nu fick han inte det tack vare er. Däremot startade socialen en utredning om jag skulle få behålla Michelle (som var 14 då och inte myndig) eller om hon skulle omhändertas. Tack så mycket för det!
Våren 2004 ringde du mig. Jag hade ända sedan december vetat om ditt/ert svek, men låtsades som ingenting, för Jimmys skull. Jag ville inte att han skulle få reda på att hans älskade mormor hade gjort en anonym anmälan ihop med sina mostrar (och bara Gud vet vilka som mer var inblandade). Då skulle hans bild av dig rasa samman. Men när du ringde i mars och helt plötsligt hade åsikten att Jimmy behövde proffessionell hjälp av psykiatrin kunde jag faktiskt inte hålla tyst längre. Du sa även till mig; "Lotta, du är manisk nu, men det vet du inte själv, så nu har jag och dina systrar haft ett möte om dig. Så nu har vi bestämt att vi ska hjälpa dig med Jimmy". Jag sa till dig att han skulle ha fått hjälp om inte du och "dom" hade anmält mig. Nu är Jimmy myndig och jag kan inte bestämma längre, om han tycker att han mår bra så har jag inte längre någon rättighet att göra något. Jag kan bara försöka få honom att förstå och bara försöka få honom att gå med på vissa saker. Vad arg jag blev på dig då. Jag sa till dig att jag säger upp kontakten med dig också! Hur faan kan du ha ett möte om mig med mina systrar? Är ni någon myndighet eller? Du visste ju att jag hade sagt upp kontakten med min yngsta syster, och du hade lovat att inte ta parti. Och vad fick ni det ifrån att jag var manisk? Jag har aldrig varit manisk i hela mitt liv! Och du som så ofta var ledsen för att din yngsta dotter var så kall och elak, och frågade mig varför hon var det. Jag tröstade dig när du var ledsen för det! Jimmy hörde det samtalet och undrade givetvis vad det var frågan om när jag bad mormor dra åt helvete i telefonen. Jag var tvungen att berätta för honom, trots att jag visste att det skulle krossa hans hjärta. Men jag kunde inte vara tyst mer, du och mina "systrar" höll på att krossa mig totalt.
Han blev så jädrans besviken på dig mamma, du som var med när han föddes, ni som hade ett så speciellt band emellan er, och på sina mostrar! Ni krossade honom totalt, och mig med. Vilket svek mamma. Sen dess har jag aldrig pratat med dig. Jimmy pratade med dig en gång till efter den dagen. Det var en kväll när han var full och ringde på din dörr. Han var arg, ledsen, besviken och på fyllan. Han sa till dig att du skulle hälsa dina yngsta döttrar och den yngstas man att dom skulle ge fan i hans mamma och lillasyster, och att ni skulle dra åt helvete allihop. Ni ska veta hur många gånger vi fått stoppa Jimmy ifrån att banka på ett visst antal personer som har jävlats med oss, men det har vi gjort bara för att han ska kunna fortsätta med sina kampsporter, som är det han älskar och lever för! Tyckte ni inte att han hade varit med om tillräckligt mycket skit i sitt liv? Tydligen inte. Vilka trodde du/ni att ni var, som kunde förstöra så för sina egna familjemedlemmar? Jag kommer aldrig att kunna fatta eller förstå vad faan som flög i er.
Jaa, så tog du till slut livet av dig. Din kropp hittades 4 dygn efteråt. Det var fruktansvärt att komma till rättsmedicin flera veckor efteråt (vilket är en historia/cirkus för sig) för att ta farväl. Kan du tänka dig vad mina barn upplevde när dom "råkade få se" din avtäckta kropp när puckot på rättsmedicin slängde upp dörren? Att mormor ligger i en stengrej, helt mörkgrön och med hudbitar som ramlar av för att kroppen nu har blivit liten efter att ha varit väldigt uppsvälld. Som tur var såg jag det inte själv, men det var ändå mina barn som fick trösta mig efteråt. Herregud, jag har fortfarande kvar lukten i näsan därifrån. Mina barn var dom ända av dina barnbarn som kom och tog farväl. Idag önskar jag att jag hade förbjudit dom att följa med. Den synen vill ingen se. Särskilt inte två barnbarn som du/ni svikit så grovt, som inte pratat med sin mormor sen år 2004, och särskilt inte för Jimmy!
Nu har du varit död sedan oktober 2006, det har gått ett tag. Jag önskar så att allt som hände innan du dog inte hade hänt. Jag önskar att du aldrig hade gjort det du gjorde. Jag litade så mycket på dig mamma! Jag trodde att vi alltid skulle stå varandra så nära och kunna prata om allt. Du var min lilla mamma och jag älskade dig så mycket!
Jag saknar dig jättemycket, jag älskar dig fortfarande, jag önskar att du kunde förklara varför du svek mig och mina barn.
Varför???
Våren 2004 ringde du mig. Jag hade ända sedan december vetat om ditt/ert svek, men låtsades som ingenting, för Jimmys skull. Jag ville inte att han skulle få reda på att hans älskade mormor hade gjort en anonym anmälan ihop med sina mostrar (och bara Gud vet vilka som mer var inblandade). Då skulle hans bild av dig rasa samman. Men när du ringde i mars och helt plötsligt hade åsikten att Jimmy behövde proffessionell hjälp av psykiatrin kunde jag faktiskt inte hålla tyst längre. Du sa även till mig; "Lotta, du är manisk nu, men det vet du inte själv, så nu har jag och dina systrar haft ett möte om dig. Så nu har vi bestämt att vi ska hjälpa dig med Jimmy". Jag sa till dig att han skulle ha fått hjälp om inte du och "dom" hade anmält mig. Nu är Jimmy myndig och jag kan inte bestämma längre, om han tycker att han mår bra så har jag inte längre någon rättighet att göra något. Jag kan bara försöka få honom att förstå och bara försöka få honom att gå med på vissa saker. Vad arg jag blev på dig då. Jag sa till dig att jag säger upp kontakten med dig också! Hur faan kan du ha ett möte om mig med mina systrar? Är ni någon myndighet eller? Du visste ju att jag hade sagt upp kontakten med min yngsta syster, och du hade lovat att inte ta parti. Och vad fick ni det ifrån att jag var manisk? Jag har aldrig varit manisk i hela mitt liv! Och du som så ofta var ledsen för att din yngsta dotter var så kall och elak, och frågade mig varför hon var det. Jag tröstade dig när du var ledsen för det! Jimmy hörde det samtalet och undrade givetvis vad det var frågan om när jag bad mormor dra åt helvete i telefonen. Jag var tvungen att berätta för honom, trots att jag visste att det skulle krossa hans hjärta. Men jag kunde inte vara tyst mer, du och mina "systrar" höll på att krossa mig totalt.
Han blev så jädrans besviken på dig mamma, du som var med när han föddes, ni som hade ett så speciellt band emellan er, och på sina mostrar! Ni krossade honom totalt, och mig med. Vilket svek mamma. Sen dess har jag aldrig pratat med dig. Jimmy pratade med dig en gång till efter den dagen. Det var en kväll när han var full och ringde på din dörr. Han var arg, ledsen, besviken och på fyllan. Han sa till dig att du skulle hälsa dina yngsta döttrar och den yngstas man att dom skulle ge fan i hans mamma och lillasyster, och att ni skulle dra åt helvete allihop. Ni ska veta hur många gånger vi fått stoppa Jimmy ifrån att banka på ett visst antal personer som har jävlats med oss, men det har vi gjort bara för att han ska kunna fortsätta med sina kampsporter, som är det han älskar och lever för! Tyckte ni inte att han hade varit med om tillräckligt mycket skit i sitt liv? Tydligen inte. Vilka trodde du/ni att ni var, som kunde förstöra så för sina egna familjemedlemmar? Jag kommer aldrig att kunna fatta eller förstå vad faan som flög i er.
Jaa, så tog du till slut livet av dig. Din kropp hittades 4 dygn efteråt. Det var fruktansvärt att komma till rättsmedicin flera veckor efteråt (vilket är en historia/cirkus för sig) för att ta farväl. Kan du tänka dig vad mina barn upplevde när dom "råkade få se" din avtäckta kropp när puckot på rättsmedicin slängde upp dörren? Att mormor ligger i en stengrej, helt mörkgrön och med hudbitar som ramlar av för att kroppen nu har blivit liten efter att ha varit väldigt uppsvälld. Som tur var såg jag det inte själv, men det var ändå mina barn som fick trösta mig efteråt. Herregud, jag har fortfarande kvar lukten i näsan därifrån. Mina barn var dom ända av dina barnbarn som kom och tog farväl. Idag önskar jag att jag hade förbjudit dom att följa med. Den synen vill ingen se. Särskilt inte två barnbarn som du/ni svikit så grovt, som inte pratat med sin mormor sen år 2004, och särskilt inte för Jimmy!
Nu har du varit död sedan oktober 2006, det har gått ett tag. Jag önskar så att allt som hände innan du dog inte hade hänt. Jag önskar att du aldrig hade gjort det du gjorde. Jag litade så mycket på dig mamma! Jag trodde att vi alltid skulle stå varandra så nära och kunna prata om allt. Du var min lilla mamma och jag älskade dig så mycket!
Jag saknar dig jättemycket, jag älskar dig fortfarande, jag önskar att du kunde förklara varför du svek mig och mina barn.
Varför???
