lottagotti

Jag vaknade med värsta huvudvärken i morse och kände mig allmänt dassig, tror jag håller på att bli sjuk. När jag sedan satt och läste min GP och drack kaffe i vanlig ordning fick jag bara helt plötsligt lilla Aiisha i huvudet. Minnet av henne bara ploppade upp från ingenstans, och jag blev plötsligt så himla ledsen och sorgsen. Eftersom jag hade min dagbok bredvid mig så tittade jag lite i den för att se vad jag skrivit den dagen hon dog. Jag är glad över att jag har mina dagböcker, för jag har mitt liv dokumenterat ungefär 23 år tillbaka i tiden, för man minns inte alltid så korrekt som man själv tror. Då är det absolut ovärderligt att kunna bläddra och verkligen kontrollera viktiga händelser i sitt förflutna.



Jag älskar det här kortet. Här är lilla Aiisha inte många veckor gammal. Det är taget när vi var och hälsade på henne och hennes syster Amiina där dom föddes. Dessa bedårande systrar bestämde jag mig för att köpa redan när dom bara var ca 4-5 v. gamla. Vi hälsade på dom några gånger under deras uppväxt innan dom slutligen flyttade hem till oss.
Jag minns hur lycklig jag var när jag höll henne i min famn. Hennes underbara mjuka svarta päls, hennes svarta ögon och de svarta små läpparna :)  Jag älskade dom dunbollarna vid första ögonkastet, dom fick mitt hjärta att smälta. Lilla Amiina finns fortfarande kvar hos mig och jag älskar henne så otroligt mycket. Men Aiisha finns inte längre, och tomheten efter henne går helt enkelt inte att fylla. Jag saknar henne fruktansvärt mycket och gråter när jag tänker på vad som hände med henne. Jag önskar så att jag hade henne kvar hos mig.

Jag vet att dom skyldiga får sitt straff så småningom, även om tanken på det varken lindrar min sorg eller min längtan efter henne, för personer som kan utföra en sådan grym handling är gravt störda och kommer att uppmärksammas. 
Finns det överhuvudtaget någon hjärnverksamhet när man är kapabel att sparka en liten katt sönder och samman? Detta är något jag alltid kommer att fundera över. Lördagen den 12:e maj 2007 tog två idioter sig friheten att sparka sönder min lilla kisse. Alla hennes fyra ben var av, hur många inre organ som var söndriga vet jag inte, och det var inte nödvändigt att veta heller. Eftersom hon var i så djup chock av smärta och inte längre medveten om omvärlden så fick hon snabbast möjligt somna in i mina armar akut på Blå Stärnan. Det fanns inget att göra och det mest humana var att låta henne slippa den här världen så fort det bara gick. Jag grät och grät, och jag gråter nu när jag skriver. Jag ville helst inte släppa henne ur min famn, jag höll henne tätt intill mig insvept i en mjuk filt ända upp till landet, där vi begravde henne bredvid våran hund Buzz. Hon dog dagen innan hon skulle bli 8 månader gammal.

Jag tror aldrig att jag kommer över förlusten av dig min lilla älskling. Minnet av dig och kärleken till dig Aiisha, bär jag med mig i mitt hjärta för resten av mitt liv. Jag önskar så att du hade legat hoprullad i mitt knä nu.