lottagotti

För ett par dagar sedan hade jag en diskussion med några personer angående mitt liv. Vi pratade om hur det känns nu, ett år efter att jag flyttat, om hur jag lever och om jag inte snart ska försöka träffa någon ny trevlig kille. Jag sa rätt ut att jag aldrig någonsin mer vill ha en partner, inte på något sätt alls. Det är svårt att förklara varför, när välmenade vänner blir allmänt förvånade och utbrister; "Men Lotta, ska du vara själv resten av ditt liv?" Ja, det ska jag, och jag har inga problem med det. Jag vet också att jag hade bosatt mig i ett kloster om jag inte hade haft mina barn. Även om dom är vuxna så är dom alltid mina barn, och dom kommer att få barn, så jag kan inte bara överge omvärlden även om tanken är mer än lockande. Jag hade trivts som fisken i vattnet i ett kloster.

Efter att jag avslutade mitt sista förhållande i januari, bestämde jag mig för ALDRIG MER. För den erfarenheten fick mig att känna äckel, avsmak och rädsla. Jag skyller inte detta på honom, utan tar helt och hållet på mig skulden själv. Det var mitt val att stanna kvar för länge i det förhållandet. Det var jag själv som intalade mig att det nog skulle bli bättre, det var jag själv som blundade för äckliga vidrigheter och det var jag själv som trodde på alla lögner. Jag kunde ha gått tidigare och besparat mig alla äckelkänslor över att ha varit tillsammans med personen i fråga. (Andra kanske har åsikten att hans beteende och leverne är normalt, men det har inte jag). Hade jag gått tidigare så hade jag antagligen varit som jag alltid varit idag. Men tyvärr så gjorde jag inte det. Och nu är det som det är. Bara tanken på att ens komma en man nära får mig nästan att spy. Så nu fortsätter jag leva i celibat för resten av livet, med förhoppning om att äckelkänslorna någon gång i alla fall bleknar lite.