lottagotti

Fyyy vilken jobbig dag det var igår. Jag tappade sugen rejält på förmiddagen. Sitta i en timme och vänta på att värktabletterna ska börja verka så man kan röra sig. Kan knappt röra mig innan dom hjälper lite. Har ätit dom så länge nu att det knappt har någon effekt. För att inte tala om alla andra mediciner man ska ha i sig på morgonen. Varenda eviga dag! Jag kände bara att jag står faan inte ut mer! Vad är det för mening att jämt må dåligt? Depressionen som bara hålls lite i undan av mediciner men som hela tiden ligger och ruvar. Ångesten som ständigt gnager och värker i själen, tröttheten, bristen på ork, denna förbannade värk i rygg, nacke, huvud och alla stela leder. Jag känner mig som en väldigt gammal människa. Ska det vara så här resten av mitt liv? Mitt inre, mitt jag, vill så mycket mer, men min kropp med alla sina sjukdomar omöjliggör det. Kände bara att jag ville göra slut på skiten. Det är bara tanken på mina barn som stoppar mig. Jag vill inte göra så emot dom. Men vill ändå inte ljuga och säga att allt bara är bra. Nej, det är det inte!
Jag är inte rädd för döden. Den ser jag som en befriare. Men det är väl inte dags ännu då.

Idag känns det väl lite bättre. Jag och Michelle kollade på den där filmen "Vattenhästen" igår kväll, och den var så gullig och söt så man blev på bättre humör igen :)  Ska åka till landet i helgen tror jag och bara ligga i solen och sova med Freja. Tur att hon gillar att ligga i solen och tål värmen. Får väl ligga där på stranden och fundera på vad sjutton jag ska göra av mig sjäv.

I början på augusti misstänkte jag att jag var gravid, precis fyllda 18 år. Min mage var helt platt och jag hade inte märkt något som tydde på det förrens då. Mensen uteblev och jag lämnade urinprov på Apoteket (det gjorde man på den tiden) som man några dagar senare fick gå tillbaka till och få ett litet kuvert med svaret i. Jodå, grav.test positiv. Ojsan hoppsan då, jag trodde inte man blev det så lätt, särskilt inte när man åt p-piller. Jag var inte tillsammans med pappan, jag blev gravid efter en jättefest på en MC-klubb i Gbg då vi firade att han (pappan) hade blivit frisläppt efter några år i fängelse. Jag vet nu hur det låter, men jag var ung och dum. Jag umgicks nästan bara med bikers och hängde på många mc-klubbar i Gbg under hela min tonårsperiod. Gjort var gjort, jag var i början på 4:e månaden och jag funderade aldrig ens på abort. Jag tror nämligen på ödet och att det som sker är menat att ske.

Trots dagliga kommentarer; "Ska du verkligen behålla ungen och förstöra hela ditt liv?", från mina två systrar och en annan kompis, var jag djupt inne i mitt hjärta helt säker på att jag skulle behålla mitt barn. Vi var fyra stycken som jämt umgicks med varandra, jag, mina systrar f. -68 o -70 samt en annan tjej f. -70 (som vi känt sen -74). Det var väl i stort sett bara min mamma som efter några veckors "smältning" gladde sig åt att bli mormor. Pappan som var 20 brydde sig inte heller, men det gjorde inte mig något, det var jag som ville behålla barnet och jag som skulle ta hand om det. Förlossningsdatum ställdes till 7:e januari 1986. Jag jobbade heltid fram till julen 1985 då jag blev sjukskriven för ryggont, hjärtbesvär och dagliga avsvimningar med längre medvetandeförluster. Det var inte så jätteskoj att svimma av på alla möjliga ställen, i affärer, i snödrivor, på spårvagnar mm, ser framför mig hur dumt det måste ha sett ut *S*.

Förutom dom "medicinska besvären" kunde den graviditeten varit riktigt trevlig, om inte mina systrar betett sig som riktiga svin rent ut sagt. (Till försvar får sägas att syster f.68 bad så hemskt mycket om ursäkt för att hon hade varit "för jävlig" mot mig. Det gjorde hon ungefär 3 år senare när hon själv blivit mamma). Syster f.70 har aldrig nämnt saken efter att min son föddes. Vad gjorde dom mot mig då? Lite axplock bara: Dom kunde rätt ofta säga att vi skulle prata om bebisen som skulle komma, varefter samtalen några minuter senare halkade in på kommentarer som; vad gör du om den föds utan armar och ben, tänk om det kommer ut en klump utan huvud, tänk om det är en mongo eller en cp-störd...osv. Även saker som; du fattar att det inte finns en enda kille som vill ha dig sen va, när du har unge och uttöjd fitta, faan vad ensam du kommer vara, varför ska du in i badrummet, du behöver väl inte duscha, du är ju för helvete med barn. När jag sa ifrån kom för det mesta den "berömda frasen"; men guuud, nu är du så där jävla överkänslig igen!

Jag minns att jag vid årskiftet 85/86, på nyårsafton, satt helt själv hemma (vi bodde alla hemma hos mamma då) och grät floder efter att dom vräkt ur sig massa elakheter innan dom stack iväg till en nyårsfest. Mamma var inte hemma, det var över 1 meter snö ute och svinkallt, och jag kände mig ensamnast i världen. Innan den kvällen hade jag nog aldrig gråtit så mycket som då.

För några dagar sedan fick min dotter en kommentar i sin blogg från dig. Jag läste den när hon visade mig den, men kommer inte ihåg ordagrant vad du skrev. Det spelar ingen större roll egentligen, det som spelar roll är att du bad min dotter att inte godkänna (publicera) den, Det gjorde hon inte heller. Men varför? Du skrev att du kände oss, alltså mig och min dotter, att du ofta ligger och tänker på oss på kvällarna när du ska sova, och att du saknar oss. Sen skrev du något liknande: "ni vet nog redan vem jag är". Nej, det vet vi faktiskt inte. Det enda vi fattar är att du är någon som vi umgåtts med förut och att du bor i vårat gamla bostadsområde. Vi förstår ju också att du känner den så kallade "Klanen" som vi flyttat ifrån för att slippa. Det var trevligt att du tänker på oss och saknar oss. Det är det många som gör av våra fd grannar. Vi är ofta och hämtar post (den skyddade identiteten gör att maskineriet går långsamt) hos dom som bor i våran gamla lägenhet. Vi stannar och pratar med de grannar vi möter, och vi har fortfarande kontakt med några familjer därifrån. Och dom säger öppet att dom saknar oss och önskar att vi ska flytta tillbaka. Därför är min stora fråga: "Varför vågar du inte stå för dina åsikter?". Är du så rädd för någon/några/alla i "Klanen" att du vill vara hemlig? För jag förstår ju att du är mycket väl insatt i hur "dom" behandlar folk som inte "jamsar med". Och jag antar att även du tycker att det dom gjort mot mig och min familj är helt sjukt. Men det finns inget att vara rädd för! Vad ska dom göra? Mörda dig för att du öppet säger vad du tycker? Nej, jag skulle inte tro det. Dom är en bunt fegisar som är väldigt stora i käften när dom sitter på gården tillsammans i grupp, men när man möter dom en och en på gatan, då väjer dom undan med blicken. Gör som jag och min dotter, konfrontera dom när dom är många ihop, stå upp för dina åsikter, och du ska se vad det känns skönt efteråt. För ärligt talat - är detta människor som du vill ha närvarande i ditt liv? 

Jag tycker det är fruktansvärt tragiskt att dom har sådan "makt" så dom kan få styra ditt liv. Aldrig funderat på att göra något åt saken? Jag tycker också det är väldigt ledsamt att inte veta vem du är.

Har haft min blogg sedan lite mer än en vecka, men har sen dag 5 över 60 besökare/dygn. Det är väldigt många. Startade bloggen för att kunna skriva av mig om mitt liv, vilket jag gör om jag känner för det. Jag ska klargöra det här med varför jag och min dotter har skyddad identitet. Vi är inte förföljda av någon galning! Anledningen är att ett antal personer (min fd familj och några fd vänner/grannar) gaddade ihop sig efter en händelse sommaren 2003, och började med att anonymt göra massa saker. Eftersom detta är min närmsta familj så har dom tillgång till hela mitt personnummer och visste givetvis mycket om mig och mitt liv. Samtal ringdes till diverse myndigheter där andra människor uppgav sig vara jag. Bostadsbidrag till barnfamiljer sades upp, varor beställdes i mitt namn osv osv... Väldigt trevligt när man ska betala sina räkningar och det fattas flera tusentals kronor, och man har inte en aning om vad faan som har hänt. Flera grejer gjordes också. Polisanmälan är gjord, men det är svårt att uppge vem man tror har gjort vad, när det finns ca 6-12 personer att välja på. Åklagaren ville att jag skulle uppge namn på samtliga personer som jag misstänkte för hon ville ta in samtliga på förhör, och hålla alla tills någon/några knasade vem som låg bakom vad. Jag uppgav inga namn (snällt av mig va?), med tanke på barnen. Kriminalpolisen och personskydd beslutade i samråd med mig och min dotter att ge oss skyddade identiteter för att omöjliggöra fler "sabotage" vad gäller inkomster mm. Alltså, jag har inga problem vad gäller att "lämna ut mig till hela världen på internet". Jag skiter i vem som vet var jag bor och vad jag heter, det handlar inte om det. Och vem som helst kan väl ringa på min dörr eller stå utanför min bostad, det skiter väl jag i. Om någon av de ovanstående ca 6-12 personerna skulle vilja det - så varsågoda!

Att jag skriver blogg har upprört dessa personer något oerhört, anonyma kommentarer bombar in till mig (har bara godkänt 1 eller 2 st) men flest har kommit till min dotter Michelle. Dom handlar i det stora hela om hur dum i huvudet jag är, hur psyksjuk jag är, vilken jävla idiot jag är osv, osv...jag orkar inte ens godkänna dom, för jag vet ju vilka som skriver. Nu har jag och min dotter flyttat till ett nytt bostadsområde, trots att vi hade bott i våran gamla lägenhet i 17 år och egentligen ville bo kvar där, helst för resten av mitt liv då jag älskade min lägenhet och de flesta av mina grannar. Men då ca 6-8 av "er" bor på samma gård var det en omöjlighet att bo kvar. Eran avsikt har ju under dessa 5 år varit att, med utstirrning, påhittade incidenter, uppskrämsel av era barn angående mig mm mm, få mig att bli "galen", göra något jag ångrar eller helst ta livet av mig. Detta är känt av många många fler än mig. Dels ett mycket stort antal boende på samma ställe, dels ett flertal familjer som de sista åren flyttat därifrån pga er allmänt otrevliga attityd mot allt och alla. Det ni sysslat med under de gågna 5 åren har ju som ni förstår inte passerat särskilt tyst förbi, med tanke på hur ni har betett er. Folk är ju varken döva eller blinda!

I vilket fall som helst, jag bloggar hur mycket jag vill om mitt liv, läs den gärna, men några kommentarer från er kommer jag inte att godkänna. Nu har vi flyttat för att slippa se er var eviga dag, låt nu mig slippa era dumma jävla kommentarer!