lottagotti

I början på augusti misstänkte jag att jag var gravid, precis fyllda 18 år. Min mage var helt platt och jag hade inte märkt något som tydde på det förrens då. Mensen uteblev och jag lämnade urinprov på Apoteket (det gjorde man på den tiden) som man några dagar senare fick gå tillbaka till och få ett litet kuvert med svaret i. Jodå, grav.test positiv. Ojsan hoppsan då, jag trodde inte man blev det så lätt, särskilt inte när man åt p-piller. Jag var inte tillsammans med pappan, jag blev gravid efter en jättefest på en MC-klubb i Gbg då vi firade att han (pappan) hade blivit frisläppt efter några år i fängelse. Jag vet nu hur det låter, men jag var ung och dum. Jag umgicks nästan bara med bikers och hängde på många mc-klubbar i Gbg under hela min tonårsperiod. Gjort var gjort, jag var i början på 4:e månaden och jag funderade aldrig ens på abort. Jag tror nämligen på ödet och att det som sker är menat att ske.

Trots dagliga kommentarer; "Ska du verkligen behålla ungen och förstöra hela ditt liv?", från mina två systrar och en annan kompis, var jag djupt inne i mitt hjärta helt säker på att jag skulle behålla mitt barn. Vi var fyra stycken som jämt umgicks med varandra, jag, mina systrar f. -68 o -70 samt en annan tjej f. -70 (som vi känt sen -74). Det var väl i stort sett bara min mamma som efter några veckors "smältning" gladde sig åt att bli mormor. Pappan som var 20 brydde sig inte heller, men det gjorde inte mig något, det var jag som ville behålla barnet och jag som skulle ta hand om det. Förlossningsdatum ställdes till 7:e januari 1986. Jag jobbade heltid fram till julen 1985 då jag blev sjukskriven för ryggont, hjärtbesvär och dagliga avsvimningar med längre medvetandeförluster. Det var inte så jätteskoj att svimma av på alla möjliga ställen, i affärer, i snödrivor, på spårvagnar mm, ser framför mig hur dumt det måste ha sett ut *S*.

Förutom dom "medicinska besvären" kunde den graviditeten varit riktigt trevlig, om inte mina systrar betett sig som riktiga svin rent ut sagt. (Till försvar får sägas att syster f.68 bad så hemskt mycket om ursäkt för att hon hade varit "för jävlig" mot mig. Det gjorde hon ungefär 3 år senare när hon själv blivit mamma). Syster f.70 har aldrig nämnt saken efter att min son föddes. Vad gjorde dom mot mig då? Lite axplock bara: Dom kunde rätt ofta säga att vi skulle prata om bebisen som skulle komma, varefter samtalen några minuter senare halkade in på kommentarer som; vad gör du om den föds utan armar och ben, tänk om det kommer ut en klump utan huvud, tänk om det är en mongo eller en cp-störd...osv. Även saker som; du fattar att det inte finns en enda kille som vill ha dig sen va, när du har unge och uttöjd fitta, faan vad ensam du kommer vara, varför ska du in i badrummet, du behöver väl inte duscha, du är ju för helvete med barn. När jag sa ifrån kom för det mesta den "berömda frasen"; men guuud, nu är du så där jävla överkänslig igen!

Jag minns att jag vid årskiftet 85/86, på nyårsafton, satt helt själv hemma (vi bodde alla hemma hos mamma då) och grät floder efter att dom vräkt ur sig massa elakheter innan dom stack iväg till en nyårsfest. Mamma var inte hemma, det var över 1 meter snö ute och svinkallt, och jag kände mig ensamnast i världen. Innan den kvällen hade jag nog aldrig gråtit så mycket som då.