Klostret nästa
Jag är inte så ofta online på internet, jag använder ytterst sällan msn, men jag bloggar och är medlem på några sidor, Jag loggar in lite då och då, max en timme/dag, men vissa dagar inte alls. Har "pratat" med mängder av jättetrevliga killar det sista halvåret på de sidor jag är medlem på. Alla är speciella på sitt sätt, charmiga, roliga, intressanta, förstående, gulliga, påhittiga, fina, vackra, snygga...
Men så fort samtalen halkar in på om jag vill ses (dejt, fika, promenad), prata på msn, följa med på nån kul grej eller något annat, så backar jag direkt. Jag fattar inte vad det är med mig. En oskyldig fika liksom...hur farligt kan det vara?
Min hjärna säger; nejmen gud vad roligt att sitta och prata lite över en fika, men min kropp säger; nej, nej, nej!!!
Får värsta ångesten och hjärtat slår som en jävla stånghammare. Är det nåt allvarligt fel på mig eller? Jag har aldrig varit så skygg (är nog rätta ordet) förut. Jag vet att man kan bli sådan om man blivit väldigt sårad och lurad innan och jag förstår att man måste "läka ihop" innan man kan gå vidare. Självklart ska man aldrig rusa in i något.
Men tänk om det fortsätter så här, år efter år? Vad gör jag då? Jag vet att någon av alla dessa fina killar mycket väl skulle kunna vara mitt livs kärlek, som jag kanske går miste om bara för att tiden går och för att jag inte tar några chanser. Sen är jag väldigt skeptisk till att träffa folk från nätet. Har gjort det en gång och det gick ju minst sagt åt helvete. Vill inte träffa nån 24/7-uppkopplad nätraggare som speeddejtar tjejer. Jag får kanske helt enkelt göra som jag alltid gjort tidigare i mitt liv, bara låta tiden ha sin gilla gång och träffa den rätte på vanligt sätt. Tills dess fortsätter jag mitt liv som nunna.
Men så fort samtalen halkar in på om jag vill ses (dejt, fika, promenad), prata på msn, följa med på nån kul grej eller något annat, så backar jag direkt. Jag fattar inte vad det är med mig. En oskyldig fika liksom...hur farligt kan det vara?
Min hjärna säger; nejmen gud vad roligt att sitta och prata lite över en fika, men min kropp säger; nej, nej, nej!!!
Får värsta ångesten och hjärtat slår som en jävla stånghammare. Är det nåt allvarligt fel på mig eller? Jag har aldrig varit så skygg (är nog rätta ordet) förut. Jag vet att man kan bli sådan om man blivit väldigt sårad och lurad innan och jag förstår att man måste "läka ihop" innan man kan gå vidare. Självklart ska man aldrig rusa in i något.
Men tänk om det fortsätter så här, år efter år? Vad gör jag då? Jag vet att någon av alla dessa fina killar mycket väl skulle kunna vara mitt livs kärlek, som jag kanske går miste om bara för att tiden går och för att jag inte tar några chanser. Sen är jag väldigt skeptisk till att träffa folk från nätet. Har gjort det en gång och det gick ju minst sagt åt helvete. Vill inte träffa nån 24/7-uppkopplad nätraggare som speeddejtar tjejer. Jag får kanske helt enkelt göra som jag alltid gjort tidigare i mitt liv, bara låta tiden ha sin gilla gång och träffa den rätte på vanligt sätt. Tills dess fortsätter jag mitt liv som nunna.
Kommentarer
Trackback
