Är det så?
Jag har funderat rätt mycket på en sak. Det är lite svårt att förklara, men jag ska försöka. Jag har ju startat min blogg mest för att skriva av mig om en massa skit jag går och bär på. Och jag har helt oförskönat skrivit om att jag lider av djupa depressioner och svår ångest, samt lite annat smått och gott. Jag har också skrivit att jag lever i frivillig celibat sedan 1 år tillbaka, att jag planerar att fortsätta så och att jag inte letar efter någon eventuell framtida partner. Ändå lägger killar/män in stötar, om man kan säga så. Blir man ännu mer intressant bara för att man inte är "tillgänglig" liksom, eller vad är det som lockar? Ja, jag fattar då inte.
Nu menar jag verkligen inget illa eller ont mot de killar/män ("som lagt in en stöt") som ev. läser min blogg ibland. Tvärtom. Jag förstår bara inte varför man kan bli intresserad av någon som är helt ointresserad tillbaka, det står jag för. Men jag uppskattar verkligen alla fina komplimanger och gulliga mail jag får. Och för det vill jag verkligen säga tack! Varför då kanske många undrar då. Jo, jag menar verkligen tack, för ni får mig att må så mycket bättre. Ett enda fint eller snällt ord räcker för att göra min dag.
Så till alla er underbara, ni vet vilka ni är, TACK!!!
Förlåt för att jag inte svarar på mail. Förlåt att jag aldrig är online på msn. Förlåt för att jag är kall, avvisande och helt ointresserad. Men tyvärr, saker är som dom är och jag kan inte hjälpa det. Jag är inte mottaglig för någonting. Och det är faktiskt ganska hemskt när jag tänker på det. Jag ville inte att det skulle bli så här. Jag ville inte bli en kall sten. Jag fattar inte ens hur det kunde bli så här. Det är så olikt mitt riktiga jag, som kanske finns gömt långt därinne någonstans.
Och självklart en liten bild till er som alltid skriver taskiga kommentarer!
Nu menar jag verkligen inget illa eller ont mot de killar/män ("som lagt in en stöt") som ev. läser min blogg ibland. Tvärtom. Jag förstår bara inte varför man kan bli intresserad av någon som är helt ointresserad tillbaka, det står jag för. Men jag uppskattar verkligen alla fina komplimanger och gulliga mail jag får. Och för det vill jag verkligen säga tack! Varför då kanske många undrar då. Jo, jag menar verkligen tack, för ni får mig att må så mycket bättre. Ett enda fint eller snällt ord räcker för att göra min dag.
Så till alla er underbara, ni vet vilka ni är, TACK!!!
Förlåt för att jag inte svarar på mail. Förlåt att jag aldrig är online på msn. Förlåt för att jag är kall, avvisande och helt ointresserad. Men tyvärr, saker är som dom är och jag kan inte hjälpa det. Jag är inte mottaglig för någonting. Och det är faktiskt ganska hemskt när jag tänker på det. Jag ville inte att det skulle bli så här. Jag ville inte bli en kall sten. Jag fattar inte ens hur det kunde bli så här. Det är så olikt mitt riktiga jag, som kanske finns gömt långt därinne någonstans.
Och självklart en liten bild till er som alltid skriver taskiga kommentarer!
Lite MMA-film i bloggtorkan
Eftersom jag är så dålig på att uppa bloggen just nu så lägger jag upp lite film ni kan kolla på. En kompis till min son har öppnat en ny MMA-klubb i Lerum. Så min son Jimmy, hans flickvän Basia och två klubbkompisar från GBGMMA åkte dit för att testa lokalen lite.
Min son lägger rätt regelbundet upp filmer på youtube. Oftast seriösa filmer från matcher och träningar, men även lite roliga fjantfilmer :) Vill du se mer eller kolla vad som läggs upp framöver så söker du bara på: jimaoo.
Jag bloggar mer när jag mår bättre igen.
Ta hand om er och var rädda om varandra!
Min son lägger rätt regelbundet upp filmer på youtube. Oftast seriösa filmer från matcher och träningar, men även lite roliga fjantfilmer :) Vill du se mer eller kolla vad som läggs upp framöver så söker du bara på: jimaoo.
Jag bloggar mer när jag mår bättre igen.
Ta hand om er och var rädda om varandra!
A little green whisper
Fy fasen vilken seg influensa, den ger ju inte med sig. Känner mig som ett darrande asplöv med världens huvud och nackvärk. Det är nog 8-9 dagar sen jag blev sjuk. Ja, skit samma, frisk blir man alltid till slut. Annars går livet sin gilla gång kan jag säga. Det rullar på framåt, sakta men säkert, med både det ena och det andra. Kan inte gå in djupare i detta ämne just nu, men det kommer att bloggas om det så småningom också, var så säkra på det kära läsare ;)
Har ni sett vilken fin bild. Den får mig att tänka på våren, som förhoppningsvis snart kommer. Om några månader eller så. Allt fågelkvitter från alla träd och buskar som börjar slå ut med alldeles ljusgröna blad. Fågelkvitter, det är vackert det.
All kärlek till mina underbara läsare!!!
Har ni sett vilken fin bild. Den får mig att tänka på våren, som förhoppningsvis snart kommer. Om några månader eller så. Allt fågelkvitter från alla träd och buskar som börjar slå ut med alldeles ljusgröna blad. Fågelkvitter, det är vackert det.
All kärlek till mina underbara läsare!!!
Guldklimpar
Min älskade son Jimmy
Nu börjar jag bli frisk ifrån den förbaskade influensan och det är dags att ta itu med massor av saker. I veckan ska vi fira Jimmy, som fyllde 23 år den 14:e januari, och som fått vänta på sin önskade Flygande Jacob pga mig. Någon tårta vill hälsofreaket inte ha som efterrätt, men han får väl ta en frukt istället då :) Men en tårta måste vi göra, för
min underbara svärdotter Basia är ju galen i tårtor, och då blir det en tårta så klart.
Älskar dig mest i världen Jimmy, min goa grabb!
Min son Jimmy, min dotter Michelle, min stydotter Veronica
och min exman Sigge, maj 2008
I morgon skall vi hem till Veronica, Stefan, Oliver och Liam på födelsedagskalas. Veronica fyller 28 år och hennes yngste son Liam fyller 2 år kort därefter, så dom slår ihop sina kalas. Det ska bli så roligt att träffa dom!
Här ser ni hur fint Sigge tatuerat in sina barns namn. Bilden är några år gammal, men man ser det tydligast här innan det blev massa andra tattoos runtomkring :)
Ja, jag älskar er allihop, mina egna guldklimpar. Vad vore livet utan er?
What a beautyful morning
Hade en riktigt trevlig och mysig kväll igår med X. Vi kollade på Benknäckargänget (slurp, jag älskar såna filmer) och smaskade i oss massa onyttigheter, medans Michelle och Kim var ute och festade. Sen låg jag och läste John Connor´s "Lekrummet" tills ögonen föll ihop vid tresnåret, tätt omslingrad av mina älsklingar. Gizmo uppe på huvudkudden, Freja inslingrad mellan mina ben, Monica på ena armen och Sabrina på den andra. Simson ville
däremot bestämt sova uppe på rentvätten och lilla Amiina vägrade komma in från
balkongen. Hann tänka på vilken härlig sovmorgon jag skulle få innan jag slöt mina blå...
Men ack vad tanten bedrog sig. 05.25 vaknar jag av att Freja skäller som en galning med sitt allra mörkaste "jag-är-jädrans-farlig-må-du-tro"-skall. Wtf? Freja liksom, som aldrig skäller när Michelle kommer hem, utan alltid välter omkull henne och pussar henne som om dom aldrig setts förr. Jag brukar alltid vakna av Michelles flabbattacker och börjar själv alltid skratta när jag ser henne ligga aspackad på golvet med benen i vädret och huvudet på skostället, och en 32 kilos klumpedunsa till hund överst. Men nu var det något som inte stämde.
Självklart hade M med sig sällskap hem, och detta var ju något nytt för Freja. Nu börjar då the big mission att få hunden lugn (så vi inte blir vräkta) så att M och J kan få gå och lägga sig (utan medelpunkten Freja i mitten)... Det är dom värda tycker jag, och eftersom jag ändå aldrig kan somna om så satte jag på kaffe, hämtade GP:n och började underhålla och distrahera hunden, så turturduvorna skulle få vara i fred. Lättare sagt än gjort. Det blev till att springa runt och locka med salamiskivor, leksaker och bollar, men hon sket fullständigt i mina ansträngningar. En timme tog det tills Freja lugnat sig. Då började hon istället "gråta" utanför M:s dörr, och stirrade oupphörligt på dörrhandtaget medans hon gnydde i en kvart...tills hon fick komma in. Då blev Freja nöjd minsann och påbörjade sitt timslånga pusskalas. Fram tills halv åtta hörde jag hur M och J skrattandes blev överfallna, sönderpussade och söndertrampade där inne.
Nu rådde lugnet och jag värmde kaffet i micron. Tänkte bara släppa in lilla Amiina innan jag slog mig till ro med GP:n. Jag hörde allt hur det brötade ute på balkongen mellan krukor, vattenkannor och stolsben... stackars liten, hon frös och ville nog snabbt komma in i värmen till mig. När jag öppnade balkongdörren stod hon med sitt ansikte precis i glipan, men sen hoppade hon snabbt tillbaka bakom dörren (hon hann kasta en blick som sa; "vänta, jag ska bara hämta en grej som jag glömde", till mig innan), sen rusade hon förbi mina fötter rätt in i mitt sovrum. Det brukar hon inte göra. Hon går alltid långsamt och stryker sig mot mina ben och vill bli klappad. Men inte nu. Väl i soffan med tidningen hör jag hur hon springer under sängen, uppe i sängen och på nattygsborden, det rasslar bland sladdar och grenkontakter... vad faan! Givetvis har hon tagit med sig en mus, som till råga på allt fortfarande lever också. Herregud, stackars mus!
Nu är klockan snart nio, jag sitter i vardagsrummet och vågar inte gå in i sovrummet. Det är tyst där inne nu och Amiina har gått till köket. Nu är nog den lilla musen död, men jag vill inte se hur den ser ut. Jag tycker i rättvisans namn att M får ta hand om den när hon vaknar. Själv ska jag försöka sova en stund i soffan nu :)
däremot bestämt sova uppe på rentvätten och lilla Amiina vägrade komma in från
balkongen. Hann tänka på vilken härlig sovmorgon jag skulle få innan jag slöt mina blå...
Men ack vad tanten bedrog sig. 05.25 vaknar jag av att Freja skäller som en galning med sitt allra mörkaste "jag-är-jädrans-farlig-må-du-tro"-skall. Wtf? Freja liksom, som aldrig skäller när Michelle kommer hem, utan alltid välter omkull henne och pussar henne som om dom aldrig setts förr. Jag brukar alltid vakna av Michelles flabbattacker och börjar själv alltid skratta när jag ser henne ligga aspackad på golvet med benen i vädret och huvudet på skostället, och en 32 kilos klumpedunsa till hund överst. Men nu var det något som inte stämde.
Självklart hade M med sig sällskap hem, och detta var ju något nytt för Freja. Nu börjar då the big mission att få hunden lugn (så vi inte blir vräkta) så att M och J kan få gå och lägga sig (utan medelpunkten Freja i mitten)... Det är dom värda tycker jag, och eftersom jag ändå aldrig kan somna om så satte jag på kaffe, hämtade GP:n och började underhålla och distrahera hunden, så turturduvorna skulle få vara i fred. Lättare sagt än gjort. Det blev till att springa runt och locka med salamiskivor, leksaker och bollar, men hon sket fullständigt i mina ansträngningar. En timme tog det tills Freja lugnat sig. Då började hon istället "gråta" utanför M:s dörr, och stirrade oupphörligt på dörrhandtaget medans hon gnydde i en kvart...tills hon fick komma in. Då blev Freja nöjd minsann och påbörjade sitt timslånga pusskalas. Fram tills halv åtta hörde jag hur M och J skrattandes blev överfallna, sönderpussade och söndertrampade där inne.
Nu rådde lugnet och jag värmde kaffet i micron. Tänkte bara släppa in lilla Amiina innan jag slog mig till ro med GP:n. Jag hörde allt hur det brötade ute på balkongen mellan krukor, vattenkannor och stolsben... stackars liten, hon frös och ville nog snabbt komma in i värmen till mig. När jag öppnade balkongdörren stod hon med sitt ansikte precis i glipan, men sen hoppade hon snabbt tillbaka bakom dörren (hon hann kasta en blick som sa; "vänta, jag ska bara hämta en grej som jag glömde", till mig innan), sen rusade hon förbi mina fötter rätt in i mitt sovrum. Det brukar hon inte göra. Hon går alltid långsamt och stryker sig mot mina ben och vill bli klappad. Men inte nu. Väl i soffan med tidningen hör jag hur hon springer under sängen, uppe i sängen och på nattygsborden, det rasslar bland sladdar och grenkontakter... vad faan! Givetvis har hon tagit med sig en mus, som till råga på allt fortfarande lever också. Herregud, stackars mus!
Nu är klockan snart nio, jag sitter i vardagsrummet och vågar inte gå in i sovrummet. Det är tyst där inne nu och Amiina har gått till köket. Nu är nog den lilla musen död, men jag vill inte se hur den ser ut. Jag tycker i rättvisans namn att M får ta hand om den när hon vaknar. Själv ska jag försöka sova en stund i soffan nu :)
Förvånansvärt många fegisar
Jag blir oerhört förvånad över en del människors reaktioner på saker och ting. Går inte närmare in på vad jag syftar på med just det, det är inte intressant. Det intressanta är hur folk reagerar när man försöker få en speciell person att våga stå upp för vad den gjort. Om en person beter sig som ett riktigt jävla svin och skriver riktigt äckliga saker till mig i min blogg, dessutom från ett IP-nummer som är hur enkelt som helst att spåra, skulle jag då inte ha den fulla rätten att kolla upp vem det är? Tydligen inte enligt vissa personer. Varför går dessa personer i försvarställning och flippar över? DET, är en väldigt spännande frågeställning! Måste nog forska lite i detta, haha!
I min värld, och i de flesta andras också, så STÅR MAN FÖR VAD MAN GÖR! That´s it.
Om man är rädd för eventuella konsekvenser pga av sitt handlande, så kanske man ska
fundera en extra gång innan man är för stor i käften och vräker ur sig vidrigheter som
man vet att jag blir förbannad för. DÅ FÅR MAN TA SIN SKIT HELT ENKELT!
Mycket enkel matematik som även den mest IQ-befriade idiot kan förstå.
Faktum kvarstår. Jag vet snart vem som skrivit kommentarerna i nedanstående inlägg. Och kära läsare, vad tycker ni att jag ska göra då? Le lite glatt och ta det med en klackspark? Skicka ett blommogram kanske? Nåt förslag någon?
I min värld, och i de flesta andras också, så STÅR MAN FÖR VAD MAN GÖR! That´s it.
Om man är rädd för eventuella konsekvenser pga av sitt handlande, så kanske man ska
fundera en extra gång innan man är för stor i käften och vräker ur sig vidrigheter som
man vet att jag blir förbannad för. DÅ FÅR MAN TA SIN SKIT HELT ENKELT!
Mycket enkel matematik som även den mest IQ-befriade idiot kan förstå.
Faktum kvarstår. Jag vet snart vem som skrivit kommentarerna i nedanstående inlägg. Och kära läsare, vad tycker ni att jag ska göra då? Le lite glatt och ta det med en klackspark? Skicka ett blommogram kanske? Nåt förslag någon?
Så förbannat arg
Nu har jag gått och retat upp mig på några grejer som jag försökt förtränga länge. Jävlar vad förbannad jag är! Ni som känner mig vet att jag väldigt sällan blir arg, men det händer någon gång vartannat år eller så. Och det är just vad jag är nu. Hade jag haft föremålen för min ilska framför mig i denna stund så hade jag slitit dom i stycken med mina bara händer. Nu är det två sidor inom mig som överlägger med varandra, dels "vända andra kinden till" - förnuftet, och dels "öga för öga, tand för tand" - viljan. Det brukar bli förnuftet som segrar till slut, för jag agerar sällan oövertänkt. Fattar inte hur jag har kunnat låta bli att flippa över så här länge. Hoppas jag inte gör det nu heller.
Dance of the Butterfly
Har inte så värst mycket att berätta, men tänkte skriva lite i alla fall. Jag har bestämt mig för att sluta röka den 19:e. Sist jag slutade tog jag inte en cigg på 3 år, så jag vet att jag kan, har bara inte haft den rätta viljan. Men nu är det dags igen. Jag dricker ju ingen alkohol, men äter rätt många mediciner samt dricker några koppar kaffe om dagen, så om jag fortsätter röka blir det för mycket för kroppen och hälsan. Därför slutar jag med rökningen. Jag vet att jag kommer att må mycket bättre några veckor efter rökstoppet. Just nu känns det som om en tung sten fallit av mig, jag känner mig mycket lättare om hjärtat på något sätt, om man nu kan beskriva känslan så.
Dom sista dagarna har jag fått tillbaka lite energi - kors i taket. Det beror faktiskt på två saker. Först har Michelle bokstavligen släpat ut mig på långpromenader med Freja, och idag tyckte jag plötsligt att det var kul igen. Sen fick jag en väldig motivation till förändringar när jag läste senaste nummret av ToppHälsa, som för övrigt är en kanontidning. Hoppas bara jag får behålla lusten och orken till att genomföra det jag planerar. Det är ju inte alltid det blir som jag tänkt mig med tanke på depressioner mm. Men skam den som ger sig, det kan inte bli sämre i alla fall. Nä, nu ska Michelle få klippa min lugg igen. Herregud, mitt hår växer typ 3-4 cm i månaden. Är inte det ganska mycket? 
Kramar om alla mina läsare och sänder massor av kärlek till er.
Grattis Mona!
Grattis på din 19-årsdag mitt lilla hjärta! Mona är min fd fosterdotter som bodde hos oss i nästan ett år. Min fosterdotter rent byråkratiskt, men min dotter i själ och hjärta :) Tänk vad mysigt och roligt vi hade då Mona. Trångbott och jävligt med människor, katter och hundar i varenda säng och soffa. Tvättmaskinen som gick på högvarv, rentvätt och smutstvätt huller om buller överallt, alla goda och omväxlande middagar (NOT) och alla mysiga kaffestunder utanför dörren. Vegetan icke att förglömma för guds skull.
Michelle, Kimsan och Mona utanför huset där vi bodde då.
Jag minns det som igår. Alla läkarbesök, skrubbsår ("Lotta? Är du vaken?" Haha!) och mycket annat som jag givetvis inte kan skriva här i bloggen, men du vet vad jag menar. Gud vilka härliga tider! Och vilka minnen vi har från den tiden. Synd bara att vi inte bor kvar på det underbara stället. Jag saknar den fina lägenheten med uteplatsen, alla blommor, gräset, alla stunder i solen utanför... Jaa, det är skillnad mot hur vi bor idag. Men det var en väldigt fin och rolig tid i våra liv som vi aldrig kommer att glömma.
Mona och Michelle, systar för alltid :)
Hoppas få se dig någon av de närmaste dagarna, så vi kan dricka lite kaffe och prata gamla minnen. Grattis än en gång, och glöm inte att jag älskar dig, min egen persiska prinsessa!
Michelle, Kimsan och Mona utanför huset där vi bodde då.
Jag minns det som igår. Alla läkarbesök, skrubbsår ("Lotta? Är du vaken?" Haha!) och mycket annat som jag givetvis inte kan skriva här i bloggen, men du vet vad jag menar. Gud vilka härliga tider! Och vilka minnen vi har från den tiden. Synd bara att vi inte bor kvar på det underbara stället. Jag saknar den fina lägenheten med uteplatsen, alla blommor, gräset, alla stunder i solen utanför... Jaa, det är skillnad mot hur vi bor idag. Men det var en väldigt fin och rolig tid i våra liv som vi aldrig kommer att glömma.
Mona och Michelle, systar för alltid :)
Hoppas få se dig någon av de närmaste dagarna, så vi kan dricka lite kaffe och prata gamla minnen. Grattis än en gång, och glöm inte att jag älskar dig, min egen persiska prinsessa!
Det kommer en dag
Hej Michelle, aka Lisbeth! Tack så jättemycket för din makeover av min blogg, det blev så fint. Vilken surprise! Vet inte riktigt varför jag tappat lusten att blogga. Det beror nog på många saker. Dels har jag ingen ork. Inte till så mycket alls faktiskt tyvärr. Sen känner jag mig väldigt kluven också. Anledningen till att jag började blogga var ju för att få ur mig massa skit jag bär på inombords, men också för att skriva om vardagliga saker och om sånt som gör mig glad och lycklig. Men det blir lite jobbigt att så många personer stör sig på vad jag än skriver. Jag kan liksom inte skriva rakt från hjärtat längre. Och jag är som jag är, jag vägrar skriva förskönande inlägg bara för att inte stöta mig med andra. Jag hatar lögner, och lögnare. För att inte tala om svek och svikare. Det är så mycket jag skulle vilja skriva, tro mig!
Jag får reda på mer och mer vad gäller ett flertal personer jag raderat ur mitt liv. Egentligen borde jag inte bry mig överhuvudtaget, eftersom jag inte umgås med dessa personer längre, men jag är inte mer än människa. När jag i efterhand får reda på att personer spridit, och fortfarande sprider, osanna rykten om mig, så blir jag ta mig faan vansinnig. Dom personerna har ingen rättighet till det. Jag försöker vara förnuftig och skita i det, samtidigt som jag håller på att explodera av ilska. Vilka känslor ska jag ge efter för? Strunta i det kanske? Ge igen och göra samma sak? Jag vet faktiskt inte. Jag är inte den som hittar på grejer om andra och sprider ut det. Däremot skulle jag kunna skriva ett antal blogginlägg om hur det verkligen ligger till med saker och ting. Men just nu har jag ingen ork till det som sagt. Får se hur det blir längre fram. Men jag lovar dig Michelle, att jag ska försöka orka skriva lite varje dag.
Dom här bilderna är bara till dig Michelle. Du vet ju min stora passion för änglar, så det blev tre stycken som alla får mig att tänka på dig. Dom liknar dig när du var liten, både till utseendet och till sättet. Din stora kärlek och respekt till allt levande; människor, djur och natur, din övertygelse om sanning, rättvisa och heder, din förståelse för alla andras förutsättningar och behov. Ja, det var bara en liten del av din underbara personlighet. Du är min ängel Michelle, och jag är stolt över att du är min dotter! Jag älskar dig och din storebror högre än livet självt.
Jag får reda på mer och mer vad gäller ett flertal personer jag raderat ur mitt liv. Egentligen borde jag inte bry mig överhuvudtaget, eftersom jag inte umgås med dessa personer längre, men jag är inte mer än människa. När jag i efterhand får reda på att personer spridit, och fortfarande sprider, osanna rykten om mig, så blir jag ta mig faan vansinnig. Dom personerna har ingen rättighet till det. Jag försöker vara förnuftig och skita i det, samtidigt som jag håller på att explodera av ilska. Vilka känslor ska jag ge efter för? Strunta i det kanske? Ge igen och göra samma sak? Jag vet faktiskt inte. Jag är inte den som hittar på grejer om andra och sprider ut det. Däremot skulle jag kunna skriva ett antal blogginlägg om hur det verkligen ligger till med saker och ting. Men just nu har jag ingen ork till det som sagt. Får se hur det blir längre fram. Men jag lovar dig Michelle, att jag ska försöka orka skriva lite varje dag.
Dom här bilderna är bara till dig Michelle. Du vet ju min stora passion för änglar, så det blev tre stycken som alla får mig att tänka på dig. Dom liknar dig när du var liten, både till utseendet och till sättet. Din stora kärlek och respekt till allt levande; människor, djur och natur, din övertygelse om sanning, rättvisa och heder, din förståelse för alla andras förutsättningar och behov. Ja, det var bara en liten del av din underbara personlighet. Du är min ängel Michelle, och jag är stolt över att du är min dotter! Jag älskar dig och din storebror högre än livet självt.
Hej Mamma!
Tadaaa... Ja ja hacka din blogg lite. Inte riktigt lika mycket som Lisbeth Salander hade gjort men något åt det hållet iaf. Tyckte att det var dags för lite nytt här inne. Så att du kommer igång med din skrivarglöd igen. Positiv som negativ, SKRIV! Älskar dig det vet du.. Puss på dig / Döttra din.. (MichelleL.blogg.se) "reklam"...
