lottagotti

Hade en riktigt trevlig och mysig kväll igår med X. Vi kollade på Benknäckargänget (slurp, jag älskar såna filmer) och smaskade i oss massa onyttigheter, medans Michelle och Kim var ute och festade. Sen låg jag och läste John Connor´s "Lekrummet"  tills ögonen föll ihop vid tresnåret, tätt omslingrad av mina älsklingar. Gizmo uppe på huvudkudden, Freja inslingrad mellan mina ben, Monica på ena armen och Sabrina på den andra. Simson ville
däremot bestämt sova uppe på rentvätten och lilla Amiina vägrade komma in från
balkongen. Hann tänka på vilken härlig sovmorgon jag skulle få innan jag slöt mina blå...

Men ack vad tanten bedrog sig. 05.25 vaknar jag av att Freja skäller som en galning med sitt allra mörkaste "jag-är-jädrans-farlig-må-du-tro"-skall. Wtf? Freja liksom, som aldrig skäller när Michelle kommer hem, utan alltid välter omkull henne och pussar henne som om dom aldrig setts förr. Jag brukar alltid vakna av Michelles flabbattacker och börjar själv alltid skratta när jag ser henne ligga aspackad på golvet med benen i vädret och huvudet på skostället, och en 32 kilos klumpedunsa till hund överst. Men nu var det något som inte stämde.

Självklart hade M med sig sällskap hem, och detta var ju något nytt för Freja. Nu börjar då the big mission att få hunden lugn (så vi inte blir vräkta) så att M och J kan få gå och lägga sig (utan medelpunkten Freja i mitten)... Det är dom värda tycker jag, och eftersom jag ändå aldrig kan somna om så satte jag på kaffe, hämtade GP:n och började underhålla och distrahera hunden, så turturduvorna skulle få vara i fred. Lättare sagt än gjort. Det blev till att springa runt och locka med salamiskivor, leksaker och bollar, men hon sket fullständigt i mina ansträngningar. En timme tog det tills Freja lugnat sig. Då började hon istället "gråta" utanför M:s dörr, och stirrade oupphörligt på dörrhandtaget medans hon gnydde i en kvart...tills hon fick komma in. Då blev Freja nöjd minsann och påbörjade sitt timslånga pusskalas. Fram tills halv åtta hörde jag hur M och J skrattandes blev överfallna, sönderpussade och söndertrampade där inne.

Nu rådde lugnet och jag värmde kaffet i micron. Tänkte bara släppa in lilla Amiina innan jag slog mig till ro med GP:n. Jag hörde allt hur det brötade ute på balkongen mellan krukor, vattenkannor och stolsben... stackars liten, hon frös och ville nog snabbt komma in i värmen till mig. När jag öppnade balkongdörren stod hon med sitt ansikte precis i glipan, men sen hoppade hon snabbt tillbaka bakom dörren (hon hann kasta en blick som sa; "vänta, jag ska bara hämta en grej som jag glömde", till mig innan), sen rusade hon förbi mina fötter rätt in i mitt sovrum. Det brukar hon inte göra. Hon går alltid långsamt och stryker sig mot mina ben och vill bli klappad. Men inte nu. Väl i soffan med tidningen hör jag hur hon springer under sängen, uppe i sängen och på nattygsborden, det rasslar bland sladdar och grenkontakter... vad faan! Givetvis har hon tagit med sig en mus, som till råga på allt fortfarande lever också. Herregud, stackars mus!

Nu är klockan snart nio, jag sitter i vardagsrummet och vågar inte gå in i sovrummet. Det är tyst där inne nu och Amiina har gått till köket. Nu är nog den lilla musen död, men jag vill inte se hur den ser ut. Jag tycker i rättvisans namn att M får ta hand om den när hon vaknar. Själv ska jag försöka sova en stund i soffan nu :)