lottagotti

Jag har nyligen fått diagnosen agorafobi. I och för sig så har jag också fattat att jag är allmänt ding i huvet på många sätt, men jag hade liksom inte riktigt lyckats sätta namn på det senaste årets ångest. Men tack doktorn, nu vet jag. När jag sa det till min dotter så kontra hon med svaret: "Nämen gomorron!"



Depression, paniksyndrom, ångest, social fobi och lite agorafobi för att sätta lite extra krydda på tillvaron. Kan det bli värre? Näe, det kan ju inte det. Alltså kan jag bara försöka vända allt åt andra hållet. Jag ska försöka i alla fall. Jag måste utsätta mig själv för jobbiga situationer, först i liten skala, och sedan succesivt öka på. Gulp känner jag då! Men det är bara att ta tjuren vid hornen och köra på. I morgon ska jag köpa skor och jeans med min dotter, så om nån ser ett avsvimmat åbäke i nån butik...don´t worry...
det är bara jag :)

Jag vete faan vad som flög i mig för några månader sen. Jag som hade bestämt mig för att aldrig någonsin inleda något med någon igen. Och så gjorde jag det i alla fall. Hur tänkte jag då egentligen? Att tredje gången gillt kanske stämmer? Att det inte kan hända igen? Så här i efterhand kan jag hålla med Nina som sa: "Det verkar som om det vilar en förbannelse över dig Lotta, det slår liksom aldrig fel".

Jag trodde verkligen att den personen var ärlig, trogen, rakryggad och menade vad han sa. Gud vad trött jag är på falska människor! Jag tänker inte skriva här vad som hände eller vad han gjorde, det räcker med att jag vet. Det jag kan skriva är bara att den här personen gjorde mig jävligt besviken och kränkt.

Så vad kan jag dra för slutsats av den här erfarenheten då? Jo, nämligen att jag aldrig mer släpper in en kille/man i mitt liv igen. Så nej tack till ett förhållande, aldrig i livet! Däremot tänker jag inte leva som en nunna som jag gjorde i två år. Gud vad tråkigt!!! En trevlig lover på behändigt avstånd är mer tilltalande tycker jag :)

Ha en fin dag alla underbara

I kväll känner jag mig riktigt glad, ja faktiskt lite lycklig. Vem kunde tro det för några år sedan? Inte jag i alla fall. Men just nu har det hänt så mycket positivt i mitt liv så jag bara måste skriva lite. Lilla valpen Rutan-Tutan har flyttat hem till sin mamma Heléne idag, och det känns så jättebra och helt rätt. Heléne är helt underbar och en bättre matte/mamma kan Rutan inte få. Är så glad över hur allt detta löste sig till slut. All lycka och kärlek till Rut & Heléne!

Och sen har jag och Maria verkligen funnit varandra. Det känns så otroligt härligt, befriande och roligt att vi hittat varandra igen efter nästan 27 år. Vi är som varandras spegelbilder och så lika varandra. Samma humor, åsikter och värderingar, ja det blir aldrig någon pinsam tystnad mellan oss. Med Maria kan jag vara bara mig själv. Och nu ska vi ses på söndag igen - så jäkla kul!!!

Och tack än en gång älskade Michelle för att du hjälpte mig att ladda ner Spotify, du är så snäll och go!
Och eftersom du flyttat hemifrån så slipper du ju lyssna på min "jävla depressionsmusik" nu, haha! Skönt va? Nu sitter jag och njuter i fulla drag av Isaac Hayes She´s Got A Way. 

Jag, Michelle, Freja och Rutan-Tutan fick riktigt fint besök igår må ni tro! Då kom nämligen systrarna Maria och Heléne. Jag och Maria gick i samma klass från 1:an till 9:an men har inte setts sedan skolavslutningen. Vi har haft kontakt via Facebook och Maria har följt historien om våran valpkull. Det slumpade sig som så att Maria skrev till mig och undrade om jag visste om det fanns någon valp någonstans, i exakt samma veva som vi får reda på att Rut antagligen måste återhämtas. Saken är den att Heléne tyvärr förlorade sin lilla älskade pitbull/amstaff Tindra alldeles nyligen och inte kan tänka sig att leva utan hund. Ingen hund kan ju ersätta en annan, men ny kärlek kan ju alltid uppstå. Därför bestämde vi oss för att träffas.

Och det blev en lycklig historia. Det var så jäkla roligt att träffa Maria efter alla dessa år, och samtidigt upptäcka att vi har så otroligt mycket gemensamt. Vi bestämde att vi ska fortsätta hålla kontakten och det är jag oerhört glad för. Maria är helt underbar och verkligen en person som jag vill lära känna mycket mer. Vi kommer att ha jättemycket att prata om.

Mellan Heléne och Rut klickade det direkt. Som Heléne sa: "Jag förälskade mig i Rutan-Tutans mörka ögon så fort jag såg henne på bild". Vilken himla lyckträff! Och vi är jätteglada för detta, för en bättre mamma än Heléne kan inte Rutan få. På fredag kommer Heléne tillbaka från USA och då ska Rutan flytta till Askim. Och jag ser fram emot att få träffa Maria, Heléne och Rutan-Tutan igen, bättre kan det inte bli :)
 

Var precis inne och kollade min blogg för första gången sen sommaren 2009, och hoppsan vad den är besökt fastän jag aldrig skriver i den :) Hade ärligt talat tröttnat på att blogga, men blev kanske lite lite sugen igen efter ett samtal med min son igår:

Jimmy: Varför bloggar du inte längre mamma?
Jag: Jag vet inte, jag tröttnade typ... Är du inne på den?
Jimmy: Jaa ibland, för att se om du skrivit nåt. Men börja igen då, för ärligt talat så är jag såå trött på att se Maud med sin jävla Soleroglass varenda gång...

Haha, okeeeey! Men nu tänker jag liksom på vad jag ska skriva då. Det har ju varit ett uppehåll så länge. Kan ju lägga upp en mindre smickrande bild på Maud och Jimmys amstaff Keyra i alla fall :)



Sötnosarna leker så gulligt med varandra :)

Ska försöka komma på nåt vettigt att skriva tills i morgon 

Har precis pratat med Sigge. Som sagt var hade Hawks MC sitt årliga Creation Day Party igår på långfredagen. Det hade varit fint väder, mycket folk och trevlig stämning. Ångrar nästan att jag inte åkte med ut, hade varit skoj att träffa många av dom som var där. Det är bra med Hawks att alla klubbar är välkomna dit oavsett färg, det görs ingen skillnad på någon och det tycker jag är bra eftersom man känner folk med många olika ryggemblem.

Det jag vill komma fram till är en annan grej. Sigge träffade och pratade med några personer som drog upp samtalsämnet "mitt ex". Detta är anledningen till att jag ångrar att jag inte var där själv. Vederbörande hade tänkt varna mig för mitt ex i samma veva som vederbörande fick höra talas om att jag hade träffat honom. Dom hade velat varna mig angående hur han betedde sig både privat och på jobbet, "att han inte hade alla hästarna i hagen" och att han var en jävligt olämplig person för mig att umgås med. Tyvärr fick dom aldrig tillfälle att utfärda dessa varningar.

Jävligt synd kan jag tycka idag. Hade dom inte brytt sig så mycket om att inte "trampa mig på tårna" så hade jag varit en annan person idag. För det är ingen tvekan om saken, jag hade lyssnat på dom här personerna eftersom jag litar på dom till 100%, och det finns ingen anledning för mig att misstro ett enda ord ifrån någon av dom. Jag vet idag att varenda människa jag känner tänkte "Vad faan är det för jävla idiot hon har träffat?" när jag var ihop med honom. Jag har frågat dom alla varför dom rent ut sagt inte stoppade mig. Svaren var/är entydiga, "Du skulle ändå inte lyssnat". Nej, inte om en sa det, men om alla hade sagt det. Men jag förstår att det är oerhört pinsamt för någon att kläcka ur sig en sån sak.

Nu är det som det är. Jag är "skadad" på ett antal sätt, förmodligen för livet, men är en erfarenhet rikare. Idag kan jag själv flabba ihjäl mig åt Michelle, Kim, Sigge, Carmen, Jimmy, Mona eller nån annan som drar upp nån grej som rör mitt x. Behöver inte skriva utförligare om vilka grejer det är som vi skrattar åt, men roligt är det faktiskt. För idag ser jag själv hur patetiskt allt var. Och idag slipper alla jag känner springa och gömma sig när dom får flabbatacker :) 

För övrigt plockade jag en bukett vitsippor när jag var ute med Freja nyss. Sen såg jag en vit fjäril och sen en citronfjäril, så nu är det verkligen vår :)   Peace and Love gott folk.