Är du singel?
Jag är singel jag. Varje gång jag pratar med någon på internet så kommer den frågan. Sen undrar personen ifråga varför. Det kan jag förstå att man undrar förstås. Men jag vill vara singel, jag vill vara själv, jag vill vara bara mig själv. Jag vill inte dejta någon, inte ha några one-night-stands, inte ha någon sk "kk" - inte något alls. Jag känner mig inte ensam eller övergiven bara för att jag inte "har någon", det är ju självvalt. Jag har inget emot män, som en del kanske tror då, jag älskar att ha ett förhållande med en person som jag älskar - men inte just nu.
Jag var gift med Sigge (Jimmie) från 1986-2002, det är 16 år med samme man. Vi gifte oss när jag var 18 och han 27. Jag träffade honom när min son Jimmy var 3 månader gammal. Han hade en dotter, Veronica, som var 5 år. Tillsammans fick vi våran dotter Michelle 1990. Tyvärr blev vårat äktenskap mer som ett kompisförhållande de sista åren, så vi beslöt oss för att dela på oss. Idag är vi bästa vänner. Det finns inte en människa på jorden som jag litar mer på än Sigge, och mina barn förstås, och så kommer det alltid att vara. Han är som min kombinerade "bror-bäste vän". Det finns ingen snällare, omtänksammare eller pålitligare person än Sigge. Så mycket som han har ställt upp för mig kan jag aldrig återgälda. Jag går i döden för honom om det skulle behövas.
Efter 2002 har jag haft några kortare och ett par längre förhållanden. Den ende från dessa förhållanden som jag fortfarande har kontakt med, och som jag respekterar mycket, är Tony. Vi kommer aldrig att släppa kontakten. År 2005 förlovade jag mig för andra gången i mitt liv, vi planerade att gifta oss och skaffa ett barn ihop. Tyvärr fick jag missfall 3 gånger, varav ett ganska sent, vilket var väldigt sorgligt då. Idag är jag bara glad för det. Det höll i 2 år, tills han svek mig på ett väldigt fult sätt. Det enda jag saknar från det förhållandet är hans barn, E och E. Jag älskade dom oerhört mycket och jag tänker på dom väldigt ofta. Särskilt nära mig stod lilla underbara E som kallade mig för mamma :-D
Ett tag efter honom träffade jag en annan man. Det höll i lite mer än 1 år. Han hade ett, vad ska vi kalla det, "ett problem", som jag hade väldigt svårt att acceptera. Det hade förresten dom flesta kvinnor haft svårt för. Han lovade i vilket fall som helst att till varje pris lösa sitt problem för att "få behålla mig". Han skulle göra allt för att det skulle bli bra. Det visade sig i slutändan att det var mycket snack och lite verkstad. Dagen jag bara lämnade honom och gick såg jag rätt in i honom och kunde riktigt läsa hans tankar. Jag "såg" att han försvarade "sitt problem" med näbbar och klor och i stort sätt tyckte att det var jag som var problemet. Där satte jag punkt för den mannen. Detta var i januari i år.
Det sista förhållandet är anledningen till varför jag är singel nu. Jag fick lite avsmak vad gäller en del saker tyvärr. Dels efter sveket att inte hålla något man lovat, och dels mitt självförtroende som kvinna helt enkelt. Jag samlar för tillfället ihop bitarna av mitt kvinnliga självförtroende (det lilla jag hade skaffat mig under åren) som han trampade sönder. Någon gång i framtiden kanske jag vill dejta någon, och drömmen är ju givetvis att hitta mitt livs kärlek som jag kan slösa all min kärlek på.
Back in town
Nu sitter jag här efter att ha duschat i typ 40 minuter, fick för mig att jag fått nån fästing någonstans, så det var bäst att kolla noga. I morgon ska Michelle upp vid sextiden för hon börjar jobba med sin pappa igen. Ska se om jag vaknar först så jag kan överraska med färdigt kaffe. Så nu blir det bara jag och Freja hemma på dagarna. Tar nog och åker hem till Jimmy en stund i morgon och hjälper honom stryka och sätta upp en köksgardin. Han behöver lite hjälp på traven med att få sin lägenhet lite mysig. Vid femtiden är Michelle hemma igen.
Och Michelle! Ta det lugnt på jobbet i morgon nu, så du inte kommer hem med svetsblänk eller galvfrossa ;)
Time to rest
Eventuellt kan någon av oss posera i bikini, gummistövlar och en kratta. Ja, vi får se. Tills dess, ha det gott alla!!!
Otroligt!
Att jag skriver blogg har upprört dessa personer något oerhört, anonyma kommentarer bombar in till mig (har bara godkänt 1 eller 2 st) men flest har kommit till min dotter Michelle. Dom handlar i det stora hela om hur dum i huvudet jag är, hur psyksjuk jag är, vilken jävla idiot jag är osv, osv...jag orkar inte ens godkänna dom, för jag vet ju vilka som skriver. Nu har jag och min dotter flyttat till ett nytt bostadsområde, trots att vi hade bott i våran gamla lägenhet i 17 år och egentligen ville bo kvar där, helst för resten av mitt liv då jag älskade min lägenhet och de flesta av mina grannar. Men då ca 6-8 av "er" bor på samma gård var det en omöjlighet att bo kvar. Eran avsikt har ju under dessa 5 år varit att, med utstirrning, påhittade incidenter, uppskrämsel av era barn angående mig mm mm, få mig att bli "galen", göra något jag ångrar eller helst ta livet av mig. Detta är känt av många många fler än mig. Dels ett mycket stort antal boende på samma ställe, dels ett flertal familjer som de sista åren flyttat därifrån pga er allmänt otrevliga attityd mot allt och alla. Det ni sysslat med under de gågna 5 åren har ju som ni förstår inte passerat särskilt tyst förbi, med tanke på hur ni har betett er. Folk är ju varken döva eller blinda!
I vilket fall som helst, jag bloggar hur mycket jag vill om mitt liv, läs den gärna, men några kommentarer från er kommer jag inte att godkänna. Nu har vi flyttat för att slippa se er var eviga dag, låt nu mig slippa era dumma jävla kommentarer!
Nyaste tattoon
PREFIERO MORIR DE PIE QUE VIVIR ARODILLADA
Ung.översättn: Jag dör hellre stående än lever på knä
Ps. Michelles rygg på fotot, men vi har likadana.
Min son - Min stolthet!
JIMMY - "THE SAINT"
Först vill jag bara säga att jag älskar dig obeskrivligt mycket, men det vet du förstås! Sen hur glad jag är över att du träffat och förlovat dig med Barbara, som är den mest underbara, gulliga och rara svärdotter man kan önska sig. Vi älskar dig Basia!!! (När blir man farmor måntro?) :-))) Eller vänta lite med det...måste hinna fixa hela trädgården på landet först och bygga eran egen lilla sommarstuga med veranda : 
Jimmy Lagerström och Barbara Grzybowska
förlovning vid havet i Polen den 15 februari 2008
Sen vill jag säga hur stolt jag är över dig! Att du lyckats komma så långt på din väg, att nå din dröm, att bli proffsfighter! Vi tycker allihop att du är så otroligt duktig, målmedveten och envis. Detta är bara början på din karriär.
Lycka till i Luxemburg den 12:e juli på Fight Fiesta Deluxe 5, vi håller tummarna!
Min son Jimmy, jag och min vackra svärdotter Basia, Sigges 50-årsfest på
Hawks MC den 31:a maj 2008
Till mina syskonbarn
Men tro mig, min tystnad har inte berott på att jag gjort fel. Tystnaden har berott på två saker. Dels bär jag mig inte åt som vissa andra personer och dels anser jag att man inte blandar in barn i sådana här saker. Tragiskt nog har inte era föräldrar samma åsikt i den här saken. Jag har aldrig sagt ett enda otrevligt ord till någon av er, aldrig någonsin, varken före eller efter år 2003. Det har era föräldrar däremot gjort mot mina barn. Dom har också blandat in flera andra vuxna personer i det här som också har gjort och sagt saker till mina barn. Ni förstår väl att jag och min dotter (er kusin) lever med skyddad identitet av en anledning. Det är nämligen inget som man bara får så där hipp som happ, utan det ligger allvarliga trakasserier, förföljelse, bedrägerier, urkundsförfalskning och andra saker till grund för det. Den enda anledningen till att jag inte gått med på att föra detta till åtal är ni. Ni är också anledningen till att jag inte gjort samma saker tillbaka, eller hämnats (trots att väldigt många andra har velat göra det i mitt ställe, men jag har totalvägrat). Jag vet att era föräldrar och de andra inblandade aldrig skulle tagit den hänsynen till mina barn om situationen varit omvänd.
Innan jag fortsätter med andra inlägg som rör det här, vill jag bara att ni ska veta en sak. Oavsett vad ni tycker och tänker om mig idag, så vill jag att ni alla fyra (den femte vet inte vem jag är) ska veta hur mycket jag älskar er. Från den dagen ni föddes och jag höll er i mina armar som alldeles nyfödda, har jag älskat er obeskrivligt mycket. Och vad som än händer kommer jag alltid att älska er!
Det tar sig
Mina barn och kommande barnbarn ska kunna vara på ett underbart ställe under somrarna. På våren och hösten också så klart. Bara 5 minuters promenad ner till den underbara fina och vita sandstranden och sjöns blåa vatten. Sen ska dom kunna leka och springa på gröna och mjuka gräsmattor. Fruktträd ska planteras i höst, bla plommon och päron, bärbuskarna ska kompletteras, det finns redan svarta vinbär, hallon, blåbär och björnbär, men jag vill ha röda krusbär och vita vinbär också. Sen bara måste jag ha syrener i flera färger och lite andra prydnadsbuskar och träd. Det kommer att bli kanonfint när det är klart.
My Michelle
Du är min dotter, mitt kärleksbarn
i ljuv och evig tid
Du berör mitt hjärta
Du berör mitt liv
Du är för mig en ängel, en saga
alldeles unik
Du lyfter likt en älva
med mjuka vingeslag
oändlig blir din resa
oändlig blir din dag
Jag älskar dig min lilla groda
Gå sönder
Idag tog min dotter fram ett gammalt papper hon sparat sedan våren 2004. Det var en dikt, eller en kludd, som jag tydligen hade skrivit i nåt block. Jag antar att hon vill pusha mig till att minnas och komma igång. Sommaren 2003 bröt det sk helvetet lös. Mitt liv har inte varit någon dans på rosor innan dess heller, men just det året kom droppen som till slut fick bägaren att rinna över. Från sommaren och framåt blev jag bara mer och mer deprimerad efter det som hände då. Jag som aldrig varit deppig eller negativ i hela mitt liv. Jag som orkade med vad som helst och hur mycket som helst. Jag som alltid var glad, positiv och snäll (även om någon behandlade mig illa). Jag hade nån slags tro på att man alltid ska vara vänlig, snäll och förlåtande mot alla, oavsett vad som än händer. Fy faan vad fel jag hade! Här är det jag skrev.
Min själ är en söndersliten spindelväv
med små fladdrande kantbitar kvar
Mitt hjärta är krossat och stampat på
där bara ensamhet, mörker och tomhet finns
Min kropp är ett skal som bara lever
mitt inre skriker av smärta och vanmakt
Min mun kan skratta och le ibland
men i halsgropen sitter en klump av sorg
Min orubbliga tro på godhet och mänsklighet
har rasat samman till hopplös förtvivlan
Min tro på ärlighet, kärlek och vänskap
byttes till en verklighet av lögner och svek
När många jag älskat i hela mitt liv
vände sig om och stack mig i ryggen
Då förstod jag vad livets sanning är
tro aldrig på någonting någon gång mer
Mitt liv vände sig om och visade mig
sitt rätta ansikte utan förklädnad
Jag såg in i det och jag gick sönder
den dagen då jag såg den rena ondskan
Det ni gjorde mot mig och mina barn då, och allt som ni gjort därefter, det är inte glömt. Inte heller förlåtet. Ingen normal människa förlåter vad ni gjort. Jag skriver för att må bättre, inte för att glömma eller förlåta. Vilken panik ni får nu! Herregud, vad ska hon skriva om oss? För jag vet ju att ni läser detta eftersom ni lusläser min dotters blogg och skickar anonyma kommentarer, och hon har länkat till min blogg. Och jaa, jag ska skriva om er, var säkra på det. What goes around comes around... Det kallas inte hämnd, det kallas KARMA!
Bit för bit
Jag känner att jag snart måste börja skriva om tråkiga och jobbiga minnen. Mitt hjärta har blivit till sten. Inte så att jag ändrat personlighet vad gäller empati eller omsorg om andra, utan på så sätt att jag stänger mig. Alla människor vill väl uppleva kärlek och träffa den rätta, men för min del är det inte tid för det nu. Mitt hjärta måste läka först. Jag måste skriva av mig om alla svek, alla besvikelser, alla sorger, all smärta och alla jävligheter jag varit med om. Ska göra ett tappert försök i morgon. Får fundera lite på var jag ska börja bara, mitt liv är ju milt sagt en katastrof.
Omgiven av änglar
I februari i år fick jag ett riktigt psykbryt igen. När det händer vet jag aldrig, men det slår till hårt och helt oförberett. Som ett knytnävslag rakt i ansiktet. Det är så fruktansvärt smärtsamt och gör så ont. Hela jag bryter bara ihop. Allt i min omgivning blir helt svart och allt är bara sorg, smärta, besvikelse, trötthet och tomhet. Det finns inget kvar för mig känns det som. Jag är slut, förbrukad, ensam. Tårarna bara väller fram och slutar inte rinna. Smärtan i själen är obeskrivbar.
Jag hade gråtit i säkert 7 timmar, det gick inte att sluta, det blev bara värre och värre. Michelle var på jobbet så jag var ensam hemma. Då kom en person hem till mig, en som jag alltid kan lita på oavsett vad det än gäller. Det blir till att följa med till Psyk.akuten. Jag såg inte marken framför mig pga av alla tårar och ögonen som var rätt igensvullna. Läkaren var helt underbart gullig och rar. Först ville hon att jag skulle lägga in mig en vecka pga att hon trodde jag skulle ta livet av mig hemma. Men jag fick henne att förstå att jag lovat min dotter att aldrig göra något sådant igen och att jag håller mitt ord. Jag såg att hon var tveksam till det, men jag fick i alla fall åka hem.
Sedan den dagen har jag varit under beskydd. Omgiven av mina egna "skyddsänglar". Dom slog en järnring runt omkring mig för att jag skulle vila, ta det lugnt och bli bättre. Efter det har jag liksom tagit en paus från omvärlden. Jag är mest hemma eller på landet. Att vara beskyddad av alla dessa personer som älskar mig känns väldigt skönt. Förut var jag så utsatt. Nu känns det som om jag hela tiden är omringad av en grupp änglar. Jag är i mitten och dom står runt omkring med upplyfta vingar formade till en skyddande kupol över mig. Det känns som att vara inbäddad i ett mjukt, tryggt och varmt moln.
Michelle, Jimmy, Sigge, Kim, Carmen och Barbara. Jag älskar er alla och kommer aldrig att glömma vad ni gjort för mig. Det finns fler personer som jag inte kan skriva namn på, men detta gäller även er.
Ni har den största platsen i mitt hjärta.
Fin
Då var det dags
Jag kommer att blanda mina inlägg. Dels kommer jag att skriva om vardagliga saker, som i en dagbok, dels kommer jag att skriva om saker jag varit med om i mitt liv. Jag vet att flera personer kommer att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag skriver om en del saker, men det skiter jag i. Dom har aldrig tagit någon hänsyn till mig, så varför skulle jag bry mig?
Ja här är den i alla fall, min nya blogg! Håll till godo gott folk, här ska inte sparas på krutet ;)
Överallt och ingenstans
Kom just in från en promenad med Michelle och Freja. Vad varmt det var ute helt plötsligt. Kanske blir fint ett par dagar igen nu då. Hoppas det. Hade tänkt att åka till landet över midsommar och fixat klart en del saker. Den nybyggda altanen måste få räcken och trappa. Bästa stället att sola på när den är färdig om man inte orkar gå ner till stranden. Freja gillar ju att ligga och sola också. Det är lite mycket nu, men bäst att få allt klart någon gång. Känns mest som att jag är på alla ställen samtidigt.
