Är du singel?
Jag är singel jag. Varje gång jag pratar med någon på internet så kommer den frågan. Sen undrar personen ifråga varför. Det kan jag förstå att man undrar förstås. Men jag vill vara singel, jag vill vara själv, jag vill vara bara mig själv. Jag vill inte dejta någon, inte ha några one-night-stands, inte ha någon sk "kk" - inte något alls. Jag känner mig inte ensam eller övergiven bara för att jag inte "har någon", det är ju självvalt. Jag har inget emot män, som en del kanske tror då, jag älskar att ha ett förhållande med en person som jag älskar - men inte just nu.
Jag var gift med Sigge (Jimmie) från 1986-2002, det är 16 år med samme man. Vi gifte oss när jag var 18 och han 27. Jag träffade honom när min son Jimmy var 3 månader gammal. Han hade en dotter, Veronica, som var 5 år. Tillsammans fick vi våran dotter Michelle 1990. Tyvärr blev vårat äktenskap mer som ett kompisförhållande de sista åren, så vi beslöt oss för att dela på oss. Idag är vi bästa vänner. Det finns inte en människa på jorden som jag litar mer på än Sigge, och mina barn förstås, och så kommer det alltid att vara. Han är som min kombinerade "bror-bäste vän". Det finns ingen snällare, omtänksammare eller pålitligare person än Sigge. Så mycket som han har ställt upp för mig kan jag aldrig återgälda. Jag går i döden för honom om det skulle behövas.
Efter 2002 har jag haft några kortare och ett par längre förhållanden. Den ende från dessa förhållanden som jag fortfarande har kontakt med, och som jag respekterar mycket, är Tony. Vi kommer aldrig att släppa kontakten. År 2005 förlovade jag mig för andra gången i mitt liv, vi planerade att gifta oss och skaffa ett barn ihop. Tyvärr fick jag missfall 3 gånger, varav ett ganska sent, vilket var väldigt sorgligt då. Idag är jag bara glad för det. Det höll i 2 år, tills han svek mig på ett väldigt fult sätt. Det enda jag saknar från det förhållandet är hans barn, E och E. Jag älskade dom oerhört mycket och jag tänker på dom väldigt ofta. Särskilt nära mig stod lilla underbara E som kallade mig för mamma :-D
Ett tag efter honom träffade jag en annan man. Det höll i lite mer än 1 år. Han hade ett, vad ska vi kalla det, "ett problem", som jag hade väldigt svårt att acceptera. Det hade förresten dom flesta kvinnor haft svårt för. Han lovade i vilket fall som helst att till varje pris lösa sitt problem för att "få behålla mig". Han skulle göra allt för att det skulle bli bra. Det visade sig i slutändan att det var mycket snack och lite verkstad. Dagen jag bara lämnade honom och gick såg jag rätt in i honom och kunde riktigt läsa hans tankar. Jag "såg" att han försvarade "sitt problem" med näbbar och klor och i stort sätt tyckte att det var jag som var problemet. Där satte jag punkt för den mannen. Detta var i januari i år.
Det sista förhållandet är anledningen till varför jag är singel nu. Jag fick lite avsmak vad gäller en del saker tyvärr. Dels efter sveket att inte hålla något man lovat, och dels mitt självförtroende som kvinna helt enkelt. Jag samlar för tillfället ihop bitarna av mitt kvinnliga självförtroende (det lilla jag hade skaffat mig under åren) som han trampade sönder. Någon gång i framtiden kanske jag vill dejta någon, och drömmen är ju givetvis att hitta mitt livs kärlek som jag kan slösa all min kärlek på.
Tack!
Sista månaden med dig var inte lätt. Du var mitt livs stora kärlek, o du får tycka att allt är mitt fel.
Du älskade inte mig för den jag var, du ville att jag skulle ändra på mig.
Vi passade inte ihop på den biten, fast vi passade väldigt bra ihop i övrigt.
Synd. Men jag har alltid varit dig trogen.
Jag önskar dig lycka till i livet, o jag kommer att tänka tillbax på det som vi hade med glada minnen.
Så som vi har skrattad åt allt möjligt, Nacho Libre, Våra nattliga bakverk, "vem är jag? En Uggla, hoohoo" Kafe skåne, Julbordet och så mycket mera.
Du vill radera mig och alla minne ur ditt liv, hepp, lycka till.
Radera detta inlägg om du vill (o det vill du säkert)
Jag önskar dig o din familj lycka till med allt.
Gnu
Nej, jag raderar inte din kommentar S!
Jag var ärlig mot dig från första dagen vi träffades, om min situation vad gäller allt. Hoppas du kommer ihåg det? Om ALLT! Om mina sjukdomar, min livssituation, vilka folk jag känner, vilka mina ex. är mm mm.
Jag var 150% ärlig mot dig och sen fick du ta ställning till om du kunde hantera det. Och du valde att fortsätta, med vetskap om "hela paketet".
Jag tycker också att vi passade ihop. Jag kommer också ihåg allting. Jag tycker också att vi hade väldigt roligt. Jag har aldrig sagt något annat.
Och jag har verkligen inte sagt att du varit otrogen!
Men S! Var du ärlig mot mig från början? Nej!
Har du glömt vad som hände? Har du glömt ditt inlägg på S..A:s forumsida där du helt förtvivlat skrev att du "förlorat ditt livs kärlek" pga det som hände den där gången?
(Jag kan gå in där och kopiera ditt inlägg och lägga det här på min blogg i fall du glömt).
Det handlade aldrig om att inte passa ihop.
Det handlade om att du till slut gick in i ett försvarsmönster i stället för att lösa problemet,
som du SVOR på att göra ALLT för att lösa.
Jag ville inte ändra på dig, däremot ville jag inte leva med någon som hade det problemet, och det hade inte dom flesta tjejer/kvinnor velat heller, och det vet du.
Det var ditt val att med tiden börja tycka att du INTE skulle göra något åt det, och att det nästan var jag som var dum i huvudet som inte accepterade den grejen. Eller hur?
Den dagen jag bara gick - då ramlade den där "ridån" (du vet vad jag menar med det) av, och jag SÅG rätt in i dig S.
Då visste jag med en gång att det var kört, du skulle aldrig "lösa problemet".
För DU VILLE HA DET.
Så JAG har aldrig försökt ÄNDRA PÅ DIG. Det var DU som ville ändra DITT "PROBLEM" först i början, men allteftersom tiden gick så ändrade du dig.
Så det var DITT EGET VAL S!
Jag älskade dig ja, för den du utgav dig för att vara, men sen höll du inte ditt löfte när jag sa att jag inte kunde leva med "ditt problem", som jag inte hade en aning om förrens efter en lång tid.
Därför gick jag, UTAN ATT ÄNDRA PÅ DIG. Jag tror inte på att ändra på andra, det får dom göra själva. Och vill dom inte det, vad ska jag göra.
Varför satt vi på det stället den dagen överhuvudtaget?
Jag raderar inga minnen, det kan jag inte.
Jag önskar dig och din familj lycka till med allt också.
Men så lätt som du tar på saker (typ "hepp") tar inte jag saker på!
Du valde DITT PROBLEM framför mig "ditt livs kärlek" och det var väl SYND om nått?
