lottagotti

Mina barn 1992. Jimmy 6 år och Michelle 2 år.

Om en vecka åker mina barn, och min sons flickvän Basia, till Polen själva. Dom ska till Basias hemstad, en mindre ort som ligger vid kusten rätt nära Kotobrzeg. Där ska dom bo hos Basias morföräldrar i en vecka. Jimmy ska träna ganska mycket på olika MMA-klubbar i Polen, men får ändå mycket tid över för att umgås med tjejerna. När han tränar ska M & B bara umgås och lära känna varandra bättre. Resten av tiden ska alla tre gå på olika restauranger, kolla i affärer (och köpa massa saker som jag inte måste skriva här), umgås med Basias släkt och vänner, gå på pubar och nattklubbar, åka och titta på olika sevärdheter och besöka lite andra ställen. Jag vet att dom kommer att få en helt underbart kul resa!

Det var Jimmy som började prata med mig om att han så gärna ville att Michelle skulle
följa med. Han tycker inte dom har umgåtts tillräckligt mycket sen han flyttade hemifrån. Sen sa han att dom bara hade bråkat de sista åren dom bodde under samma tak och att det var tråkigt. Så nu vill han ha sin lillasyster för sig själv i en vecka för att bara umgås på ett avslappnat sätt, och hitta tillbaka till varandra. Nu förstår ni allihop att mamma Lotta fick tårar i ögonen va. Min fine son, som är så underbar på alla sätt, har mognat till och blivit vuxen! Hans lillasyster har återigen blivit den prinsessa som hon alltid varit i hans ögon sen hon föddes, med undantag för några år då dom helst ville mörda varandra :)  Nog för att kärleken fanns där, men likväl var det nästan fullt slagsmål varenda dag. Men så är det mellan syskon.

 
2006. Jimmy 20 år och Michelle 16 år.

På ett sätt känns det väldigt sorgset och vemodigt att mina barn blivit så stora. Tiden har gått så otroligt fort, det känns som om det var igår jag fick dom. Små goa, knubbiga och ljuvliga bäbisar som jag bara hade lust att bita i...nafs! :D Och swoosh så var dom plötsligt vuxna. Men samtidigt känns det väldigt skönt att jag själv fortfarande är relativt ung, för då får jag ju njuta av mina älsklingar desto längre. Och det känns också väldigt skönt och tryggt att veta att dom har varandra, älskar och respekterar varandra, och alltid kommer att ställa upp för varandra.

Sammanfattningsvis kan jag bara skriva att mina barn är den största och vackraste gåvan som livet skänkt mig. Jag älskar dom obeskrivligt mycket, och jag är utan att överdriva den stoltaste hönsmamman på jorden!