lottagotti

Har filosoferat för mig själv nu ett tag angående lögner och lögnare. Har ni tänkt på att personer som är patologiska lögnare alltid framstår som om det är dom som sitter inne med sanningen. Dom ljuger så dom tror sig själva. Medans den personen som verkligen talar sanning ofta framstår som en idiot som ingen tror på. Visst är det för jävligt? Vad gör man för att hävda sin "oskuld" när man är utsatt för något sådant? Väntar på att sanningen alltid kommer fram i slutändan kanske? Ja, det är kanske det bästa. För sådana lögnare är ju bara väldigt fega och tar till sina lögner som förnekelser för att dölja sina egna fel, misstag och dåliga gärningar. Fegisar som inte vågar stå rakryggade.

THE LIAR CRIES BEST OF ALL ....eller hur!



Säger inget, hör inget, ser inget ...är detta att ljuga?

Nej, det är det inte. Detta är heder och respekt i alla avseenden!!!  Att inte bryta ett förtroende, att inte prata skit om andra, att inte förråda en nära, att vara en person andra kan lita på till 150%, att inte svika, att inte tro blint på allt man hör utan att ha bevis och fakta, att inte ljuga...ja, listan kan göras hur lång som helst.

Och jag säger som jag alltid har sagt:  Var och en ska leva med sitt eget samvete.