lottagotti

Jag har nyligen fått diagnosen agorafobi. I och för sig så har jag också fattat att jag är allmänt ding i huvet på många sätt, men jag hade liksom inte riktigt lyckats sätta namn på det senaste årets ångest. Men tack doktorn, nu vet jag. När jag sa det till min dotter så kontra hon med svaret: "Nämen gomorron!"



Depression, paniksyndrom, ångest, social fobi och lite agorafobi för att sätta lite extra krydda på tillvaron. Kan det bli värre? Näe, det kan ju inte det. Alltså kan jag bara försöka vända allt åt andra hållet. Jag ska försöka i alla fall. Jag måste utsätta mig själv för jobbiga situationer, först i liten skala, och sedan succesivt öka på. Gulp känner jag då! Men det är bara att ta tjuren vid hornen och köra på. I morgon ska jag köpa skor och jeans med min dotter, så om nån ser ett avsvimmat åbäke i nån butik...don´t worry...
det är bara jag :)

Jag vete faan vad som flög i mig för några månader sen. Jag som hade bestämt mig för att aldrig någonsin inleda något med någon igen. Och så gjorde jag det i alla fall. Hur tänkte jag då egentligen? Att tredje gången gillt kanske stämmer? Att det inte kan hända igen? Så här i efterhand kan jag hålla med Nina som sa: "Det verkar som om det vilar en förbannelse över dig Lotta, det slår liksom aldrig fel".

Jag trodde verkligen att den personen var ärlig, trogen, rakryggad och menade vad han sa. Gud vad trött jag är på falska människor! Jag tänker inte skriva här vad som hände eller vad han gjorde, det räcker med att jag vet. Det jag kan skriva är bara att den här personen gjorde mig jävligt besviken och kränkt.

Så vad kan jag dra för slutsats av den här erfarenheten då? Jo, nämligen att jag aldrig mer släpper in en kille/man i mitt liv igen. Så nej tack till ett förhållande, aldrig i livet! Däremot tänker jag inte leva som en nunna som jag gjorde i två år. Gud vad tråkigt!!! En trevlig lover på behändigt avstånd är mer tilltalande tycker jag :)

Ha en fin dag alla underbara

I kväll känner jag mig riktigt glad, ja faktiskt lite lycklig. Vem kunde tro det för några år sedan? Inte jag i alla fall. Men just nu har det hänt så mycket positivt i mitt liv så jag bara måste skriva lite. Lilla valpen Rutan-Tutan har flyttat hem till sin mamma Heléne idag, och det känns så jättebra och helt rätt. Heléne är helt underbar och en bättre matte/mamma kan Rutan inte få. Är så glad över hur allt detta löste sig till slut. All lycka och kärlek till Rut & Heléne!

Och sen har jag och Maria verkligen funnit varandra. Det känns så otroligt härligt, befriande och roligt att vi hittat varandra igen efter nästan 27 år. Vi är som varandras spegelbilder och så lika varandra. Samma humor, åsikter och värderingar, ja det blir aldrig någon pinsam tystnad mellan oss. Med Maria kan jag vara bara mig själv. Och nu ska vi ses på söndag igen - så jäkla kul!!!

Och tack än en gång älskade Michelle för att du hjälpte mig att ladda ner Spotify, du är så snäll och go!
Och eftersom du flyttat hemifrån så slipper du ju lyssna på min "jävla depressionsmusik" nu, haha! Skönt va? Nu sitter jag och njuter i fulla drag av Isaac Hayes She´s Got A Way. 

Sitter i köket och röker samtidigt som jag bläddrar lite i "Tidningen Frölunda med Högsbo". Fråga mig inte varför, men av någon anledning fastnar blicken på en annons från Svenska kyrkan, med lite olika grejer under huvudrubriken "Mötesplatser". Inget ont mot er djupt troende nu, men jag blir en aning konfunderad över två sammankomster. Är det bara jag som tycker att det verkar konstigt?

Agapemåltid
Torsdag 1 april kl.19
Skärtorsdagsmässa i Furåsens kyrka.
Vi börjar med Skärtorsdagsmässa och nattvardsfirande i kyrkan
och fortsätter med att dela en enkel måltid tillsammans.
Under tystnad och till meditativ musik bjuder vi varandra
av måltidens rätter. Kvällen avslutas kl. 20.30

Kan ni se detta framför er? Varför har man en "agapemåltid" liksom? Har aldrig hört ordet förut ens. Vad är det för mat som högtidligt skickas runt på små fat? Måste man hålla truten och blir nån sur om man råkar nysa eller hosta? Vad händer om man sitter kvar på stolen kl. 20.35? Själv hade jag fått ett skrattanfall kan jag tala om.
Ja, nu kommer nummer två:

Upplevelse Påskvandring
Måndag 29 mars kl.18-19 i Älvsborgs kyrka
Genom att kliva in i sju olika "scener" i stilla veckan/påsken
låter vi barnen uppleva delar av Jesu sista vecka och uppståndelse.
Vandringen är upplagd som en upplevelsevandring där man tillsammans
med en guide går från station till station. Man får lyssna, lukta, smaka
och lyssna till berättelsen om Jesu död och uppståndelse.

Här känner jag lite "Vem kom på det här"? Hur tänkte vederbörande då? Lyssna skriver dom ju två gånger att man ska göra, så det fattar jag att man ska göra. Men VAD är det dom stackars barnen ska lukta och smaka på? Och guiderna, kan man vara säker på att dom kommer från Svenska kyrkan och inte från den Andra sidan?

Ja var och en har sin tro, men här vet jag inte riktigt vad jag ska tro???? 

Jag, Michelle, Freja och Rutan-Tutan fick riktigt fint besök igår må ni tro! Då kom nämligen systrarna Maria och Heléne. Jag och Maria gick i samma klass från 1:an till 9:an men har inte setts sedan skolavslutningen. Vi har haft kontakt via Facebook och Maria har följt historien om våran valpkull. Det slumpade sig som så att Maria skrev till mig och undrade om jag visste om det fanns någon valp någonstans, i exakt samma veva som vi får reda på att Rut antagligen måste återhämtas. Saken är den att Heléne tyvärr förlorade sin lilla älskade pitbull/amstaff Tindra alldeles nyligen och inte kan tänka sig att leva utan hund. Ingen hund kan ju ersätta en annan, men ny kärlek kan ju alltid uppstå. Därför bestämde vi oss för att träffas.

Och det blev en lycklig historia. Det var så jäkla roligt att träffa Maria efter alla dessa år, och samtidigt upptäcka att vi har så otroligt mycket gemensamt. Vi bestämde att vi ska fortsätta hålla kontakten och det är jag oerhört glad för. Maria är helt underbar och verkligen en person som jag vill lära känna mycket mer. Vi kommer att ha jättemycket att prata om.

Mellan Heléne och Rut klickade det direkt. Som Heléne sa: "Jag förälskade mig i Rutan-Tutans mörka ögon så fort jag såg henne på bild". Vilken himla lyckträff! Och vi är jätteglada för detta, för en bättre mamma än Heléne kan inte Rutan få. På fredag kommer Heléne tillbaka från USA och då ska Rutan flytta till Askim. Och jag ser fram emot att få träffa Maria, Heléne och Rutan-Tutan igen, bättre kan det inte bli :)
 

Min älskade lilla dotter fyllde 20 år igår. På en lördag och allt, mer perfekt kan det ju inte bli med tanke på partajmöjligheten. Hon hade verkligen sett fram emot denna stora dag både länge och väl eftersom hon då skulle få tillträde till Systembolaget. Vi i familjen fick nöja oss med att fira henne på fredagen.

Sagt och gjort. Flygande Jacob med ris och sallad stod på önskelistan (Michelle, Jimmy och Basia är galna i det), så det var bara att lyda order. Det blev en väldigt mysig och rolig eftermiddag/kväll med massor av flabbisar :)


Från vänster: Michelle, Freja, Oliver, Virre, jag, Liam, Sigge, Rut, Maud, Jimmy & Basia.

En mycket lyckat kalas med en lätt hysterisk överton, som det brukar vara hemma hos oss :)
Sen åkte Michelle hem med Freja och Jimmy och Basia tog med sig Maud hem till deras Keyra för att dom skulle få leka med varandra. Så senare på kvällen hade jag lilla Rutan sovandes på min arm, hon var helt slut. Hon sov non-stop tills tio på lördag morgon. Det var så underbart mysigt att ligga och läsa med en snarkande valp på armen kan jag lova.



Michelle 20 år och Rutan-Tutan 16 veckor <3

Lilla Rut kom ju då hem igen, som tur är, mitt i natten. Stackars lilla plutta! Det första hon gjorde när hon kom innanför dörren var att hysteriskt kasta sig över matskålen och gluffsa i sig som om hon aldrig hade sett mat förut. Likadant med vattenskålen. Jag fyllde på mat flera gånger för att hon skulle förstå att det finns mat, hela tiden, och det tar inte slut. Sen skulle lägenheten "återupptäckas och utforskas". Rut var jätteglad och uppsprallad över att vara "hemma" igen. Och Maud och Freja blev lika glada och spralliga som hon :) Detta resulterade i värsta röjarracet.



Jaa, vi delar alla tre på en liten repstump och ett badrocksskärp!



På balkongen. Rutan-Tutan hade blivit en STOR tjej :)

Sen åkte Michelle och Freja hem och jag, Maud och Rut hade en underbar natt. Inte alltså. Det var tjo och tjim och hej fadderullan till kvart i fem på morgonen. Halv åtta körde dom igång igen med full fart. Rut var helt överlycklig när vi gick upp i skogskanten på morgonen. Hon hoppade jämnfota rätt upp i luften så fort hon hittade en liten kvist, ett ekollon eller en liten sten. Underbart att hon är glad och lycklig i alla fall. Nu får hon äta hela tiden och vara med överallt för att bli så trygg och lugn som möjligt igen <3

Herregud, hur mycket kan hända på en dag egentligen? Först fixa massa grejer på förmiddagen för att kunna ha Freja för Michelle mellan fem och åtta. Freja och Maud som har varit ifrån varandra ett tag nu blir alldeles uppspelta när dom ses, eller snarare överjävliga. Freja juckar på varenda kudde som går att få tag på och Maud blir manisk. Sen ska det springas runt i timmar så soffor och fotöljer flyger... Vid nio återlämnas Freja hos Michelle i Majorna, och jag och Maud tänkte ta oss en mysstund i soffan... men icke då!

Efter en veckas väntan på svar från en av våra valpköpare, så blir det plötsligt panik med återhämtning av valpen. Sigge, som för övrigt råkar ha körförbud på bilen, åker till Majorna och hämtar Michelle och Freja, åker till mig och lämnar Freja, åker vidare till Stefan och Veronica i Landvetter, byter bil och blir körda till Borås av Stefan. Ni hänger med va? Vid halv tolvtiden ringer dom mig och berättar att valpen Rut är i tryggt förvar och att dom är på väg hem. Rutan-Tutan är på jättegott humör som tur är och har värsta pusskalaset med Michelle i bilen. Under tiden har jag suttit här med överkåta Freja och maniska Maud och oroat ihjäl mig för lilla Rut. Men nu kommer dom snart i alla fall, och Maud och Rutan ska sova i min säng i natt :)





Äntligen är våran älskade Rutan-Tutan i trygga händer igen, och har dessutom ett nytt fint hem som väntar. Hon ska bara få ta igen sig lite först... 

Var precis inne och kollade min blogg för första gången sen sommaren 2009, och hoppsan vad den är besökt fastän jag aldrig skriver i den :) Hade ärligt talat tröttnat på att blogga, men blev kanske lite lite sugen igen efter ett samtal med min son igår:

Jimmy: Varför bloggar du inte längre mamma?
Jag: Jag vet inte, jag tröttnade typ... Är du inne på den?
Jimmy: Jaa ibland, för att se om du skrivit nåt. Men börja igen då, för ärligt talat så är jag såå trött på att se Maud med sin jävla Soleroglass varenda gång...

Haha, okeeeey! Men nu tänker jag liksom på vad jag ska skriva då. Det har ju varit ett uppehåll så länge. Kan ju lägga upp en mindre smickrande bild på Maud och Jimmys amstaff Keyra i alla fall :)



Sötnosarna leker så gulligt med varandra :)

Ska försöka komma på nåt vettigt att skriva tills i morgon